Nästa dag vaknade de tidigt och gjorde sina morgonbestyr under tystnad. Vidar hade åter slutit sig i sin egna lilla mentala bubbla och gjorde sig allmänt otillgänglig när Nanna försökte sig på att starta en konversation. Till slut gav hon upp. Hon packade ner sina sovsaker i ryggsäcken och snörade på sig de fula grendelkängorna. När hon satt och knöt skorna såg hon att Vidar stod och tittade på henne. När hon mötte hans blick tittade han genast bort, men hon kunde se att det var ett leende han försökte gömma i mobilen han plötsligt trollat fram ur tomma intet.
”Vad?”
”Ehm.. Jag ser att du satt din egen prägel på de nya skorna du fått.”
Nanna tittade ner på den lila rosetten hon just knutit på de svarta, slitna kängorna. Det såg för sorgligt ut, egentligen. En enda liten färgklick, mot en fond av dammigt svart. Som ett hopplöst sista försök att skapa lite glädje i ett dystert mörker. Hon suckade, det var väl kanske ett fåfängt tilltag av henne, det där. Kanske var inte estetiskt uttryck någonting hon borde prioritera i dagsläget. Men det hade varit en del av hennes identitet i hela hennes liv. Hon kunde inte bara stänga av det. Hon ryckte på axlarna.
”Vem vet, jag kanske kan starta en ny trend. En crossover mellan Grendel och Bifrost. Det har nog aldrig gjorts förut.”
”Av goda skäl”, svarade Vidar. Anade hon en antydan av skratt i rösten? Nanna var inte säker. Vidar hade redan vänt henne ryggen och börjat gå, och hon fick skynda på stegen för att inte bli efter.
”Har jag besudlat ditt Märke nu, som gjort såhär med ett par grendelskor?”
Vidar bara fnös till svar. Nej, inte ens en antydan kvar nu.
”Det räckte nog med att du tog på dig skorna från första början. Grendelkängor går inte väl ihop med sånt där blått hår.”
”Blått! Är det mitt hår du kallar blått?” Nanna trodde inte sina öron. Hon var tvungen att stanna till och dra fram en hårlock framför ansiktet för att försäkra sig om att håret inte ändrat nyans under natten. Hon var helt förbluffad. Hur kunde han kalla den här nyansen för blå? ”Vadå, har ni inte ens alla färgorden i er vokabulär hos Grendel? Eller ja, vad ska ni med det till förresten, ni behöver ju bara typ två, grått och svart. Vad fattigt det måste kännas.”
”Jaja”, Vidar viftade avvärjande med handen. ”Inget fel på grått och svart. Man är väl ingen påfågel.”
Wow. Där gick han, snett framför henne, med precis tillräckligt hög hastighet för att hon nästan skulle komma ikapp honom, men bara nästan. Han hade svarta kängor han med, såklart. Hans var mycket mer välvårdade än hennes lånade, men snörändarna såg ut att vara nedstoppade bakom plösen, istället för hopknutna i en rosett. Var det så man skulle ha dem? Jeansen var mörkt grå och utan söm nedtill vilket gjorde att de börjat fransa sig. Det var säkert så man skulle ha dem. T-shirtryggen var helt svart, precis som håret, som var det enda som inte såg minutiöst tillfixat ut. Men just håret hade inte Nanna heller kunnat göra något åt den här morgonen. Bristen på speglar gjorde att hon egentligen bara kunde gissa hur illa ställt det var med hennes egen frisyr. Kanske inte en påfågel, men nog verkade det som att grendelkillar var minst lika fåfänga som bifrost-dito. Men att inte ens kunna skillnaden på blått och cyan! Det var som om grendelmänniskorna levde sina liv i en tvådimensionell värld utan att ens tänka tanken att de också kunde ta ett steg åt sidan.
”Fast, du vet”, sa hon, efter en stunds funderande. ”Om de där bifrostsoldaterna kommer tillbaka kanske de inte skjuter mig först i alla fall, om det syns att jag är en av dem.”
”Du tror att de skulle tveka att skjuta, efter det du hörde igår?”
”Jag tänker att de skjuter på den som ser mest ut som en fiende i första hand. Och det är inte jag. Du sa det själv igår. En blårosa liten trasa, det är nog rätt uppenbart även för bifrostsoldaterna vem av oss två som är det största hotet.”
Vidar tittade med ens ner på sig själv, men slog inte av på takten medan han gjorde det, och snubblade därför till på någon ojämnhet i marken. Han lyckades återfå balansen efter bara en bråkdel av en sekund, men Nanna kunde inte låta bli att fnissa till när hon såg det. Det var inte åt Vidar, egentligen, det var mer åt situationen, att något så dråpligt kunde hända mitt i allt det obehagliga och farliga.
Blicken Vidar gav henne under den där lite tilltrasslade luggen fick henne att bita ihop om fnisset, men lyckades inte kväva det helt. Istället fick hon en märklig impuls att rätta till de hårstrån som hamnat på tvären. Vidar vände sig dock framåt igen och stolpade iväg med sina långa kliv utan att släppa henne tillräckligt nära. Och det var nog lika bra.
”Du har kanske rätt”, sa han rätt ut i luften framför sig. ”Grendelstilen ger ett mycket mer aggressivt intryck än Bifrosts. Folk kanske tenderar att underskatta er.”
Nu var det Nannas tur att fnysa. ”Folk”. Han borde kunna erkänna att han menade sig själv när han sa sådär. Men det var å andra sidan det närmaste han kommit en uppskattande kommentar om hennes Märke hittills, så hon borde kanske ta det som en liten seger.
”Sååå… vad betyder det? Nästa uppdrag er lilla grupp utför så har ni färgglada benvärmare allihop?”
Kanske var det inbillning, men Nanna tyckte att det såg ut som att det gick en rysning genom kroppen på Vidar.
”Vadå, gillar du inte benvärmare?”
”Som sagt, jag är ingen påfågel.”
”Men om det var ditt liv som hängde på det?”
”Då såg jag nog till att smyga bättre istället”, svarade Vidar, självsäkert. ”Ju färre färger, desto lättare att gömma sig i skuggorna.”
De gick en stund under tystnad. Nanna roade sig med att föreställa sig Vidar i senaste årets Bifrostmode. Kanske någon av petrolnyanserna på håret? Han skulle naturligtvis behöva kapa luggen och plocka bort alla piercings, utom möjligen en mindre ring i örat, som naturligtvis då skulle vara tvungen att plocka upp färgen på antingen håret eller någon detalj i klädseln. Kanske hans ögon? Nanna var inte ens säker på vilken ögonfärg han hade. Han hade aldrig mött hennes blick tillräckligt länge. Säkert någon nyans av grått, det hade varit typiskt Grendel. Nanna fnissade lite för sig själv. Hon var glad att Vidar inte visste vad hon gick och tänkte på.
Plötsligt stannade Vidar och höjde handen i en tydlig stoppsignal. Han gestikulerade tyst åt henne att smygande följa efter längs väggen på närmsta byggnad. Han hittade något slags krypin under ett snedtak där de båda fick plats, ganska bekvämt den här gången till skillnad från det där trånga skåpet från gårdagen. Nanna satte sig till rätta med benen i kors, och sneglade på Vidar, som drog upp knäna framför sig för att ha något att staga upp den lilla mobilen mot. Nanna hörde eller såg inga tecken på att andra människor fanns i närheten, men så fort hon gjorde minsta ansats att börja prata, satte Vidar ett finger upp i luften för att tysta henne. Han knappade och knappade på den där mobilen, men han hade något insynsskydd som gjorde att det bara blänkte och hon inte alls kunde se vad som skedde på skärmen.
Efter ett tag blev det tråkigt. Nanna betraktade omgivningarna, men det fanns liksom inget som var intressant med de öde husen runt omkring. Hon kände inte igen sig. Hon kunde inte ens avgöra vilket Märke området tillhörde, eller hade tillhört. Det var så anonymt och intetsägande och så uppenbart övergivet. Hon hade inget annat att pilla på, så hon tog upp sin egen mobil. Hon såg att Vidar sneglade undrande åt hennes håll när hon satte igång den. Han kanske var rädd att hon skulle försöka komma åt Molnet. Men det var ingen risk. Nanna kunde ingenting om hackning. Hon visste inte ens var hon skulle börja, om hon skulle försöka. Det enda som syntes var en ilsken varningstext som bad henne uppsöka närmaste mobilservicecenter för felsökning av nätverksuppkopplingen. Inte ens den regnbågsskimrande bakgrunden fanns kvar. Den ingick i en prenumeration hon tecknat för några veckor sedan, och självklart fanns det en spärr som gjorde att man var tvungen att vara uppkopplad för att man inte skulle kunna fortsätta att använda den om man slutade att betala.
Nanna öppnade Flödet. Började skriva ett inlägg, bara för att ha något att göra.
Ledsen om jag gjort alla oroliga. Det är ingen fara med mig. Jag ska berätta allt.
Nej.
På väg till Fristaden. Blev en liten omväg bara. Kom en bomb i vägen.
Äsch.
Jag lever! På väg hem!
Eller, ”hem förresten.” Fanns hennes hem ens kvar?
Nya trenden? Svarta, smutsiga grendelkängor med Bifrostsnören i ametist 7. Kom ihåg var ni såg det först!
Inte för att hon kunde spara några bilder. Nanna suckade och lutade huvudet tillbaka. Hon sneglade på Vidar, som också verkade ha tagit någon slags paus från sin mobil. Han satt med armbågen stödd mot ena knät och huvudet lutat mot tre fingrar. Ansiktet var vänt mot henne och han hade ett frågande ansiktsuttryck. Han sa ingenting, så Nanna antog att det fortfarande var tysta leken som gällde. Plötsligt fick hon en idé. Hon vände sig mot mobilen igen, och skrev ett helt nytt meddelande.
Färgen heter cyan, bara så att du vet
Sedan räckte hon mobilen till Vidar med displayen vänd mot honom, precis som han hade gjort dagen innan, men den skillnaden att hon faktiskt också erbjöd honom en chans att svara. Hon trodde knappt att han skulle göra det, men till hennes förvåning verkade han inte alls ha något viktigare för sig på sin egen mobil, och hon såg att han blixtsnabbt knappade in ett svar innan hon fick tillbaka mobilen i handen.
Vilken färg?
Mitt hår. Det är inte blått. Det är Cyan 6. En nyans mörkare än basen. Inte riktigt lika skrikig.
Inte?
Han var ju hopplös. Men samtidigt kom Nanna på sig själv med att inte längre bara tycka att han var störigt otrevlig och onödigt kaxig. Det var nästan lite kul att hålla på och käfta med honom.
Det måste vara så tråkigt att vara Grendel. Samma hårfärg varje säsong, samma kläder varje dag. Tröttnar man inte?
Tröttnar du inte på att byta ut hela din uppenbarelse så fort nån influerare i ditt Flöde säger åt dig att nu är det cyan nummer 83 som gäller?
Det finns inte 83 nyanser
Inte? Vad fattigt det måste kännas
Det omisskännliga ljudet av en drönare närmade sig på avstånd. Nanna och Vidar satt dolda under det utskjutande taket men det var ändå obehagligt att tänka på att någon kanske letade efter dem i denna stund. Det kändes lättare att försöka tänka på annat.
Hur många nyanser finns det av svart?
Det är det som är så bra med svart. Du behöver inte hålla på och fundera på vilken du ska välja. Svart är svart.
Men du har väl lämnat Grendel? Du skulle kunna lägga till färg om du ville?
Varför skulle jag vilja?
Det kanske skulle göra dig lite muntrare?
Den här gången kom inte mobilen tillbaka direkt. Kanske hade han tröttnat på leken. Kanske var han upptagen med att ordna en säker väg framåt för dem med den andra mobilen. Nanna väntade, och efter en lång stund dunsade mobilen åter ner på hennes uppvända handflata.
Vilken färg?
Samma fråga som förut. Fast nu betydde den något annat. Ville han på riktigt veta vilken färg hon tyckte att han skulle klä i? Med andra ord precis det hon själv hade funderat på bara en stund tidigare. Hon funderade i några sekunder. Men det var svårt att bara föreställa sig Vidar framför någon slags inre blick. Hon vred på huvudet och såg på honom. Luggen hängde över halva pannan. Blicken var återigen fäst på hans egen mobil. Hon blev tvungen att fråga.
Vad har du för färg på ögonen?
Den här gången fick hon inte tillbaka mobilen. Men Vidar vred på huvudet och mötte Nannas blick. Nanna kände hur någonting i hennes mage åkte hiss upp mot bröstkorgen och fick hjärtat att börja dunka. Hon glömde nästan bort att titta efter det hon bett om.
I den totala tystnaden fick vibrationen från hans mobil dem båda att hoppa lika högt. Ögonkontakten bröts, och Vidar fumlade för att få ordning på de båda mobilerna han för tillfället höll i händerna.
”Jag har hittat Unn”, viskade han, och reste sig plötsligt ur deras gömställe. Han sa ingenting om att kusten var klar, men Nanna var tvungen att så snabbt hon kunde trassla ut sina kroppsdelar och följa efter en Vidar som redan börjar trava iväg utan att se sig om över axeln.
***
Det visade sig att Vidar hade hittat dem allihop. De befann sig högst upp i en byggnad som verkade ha innehållit något slags kontorslokaler. Nanna var rejält andfådd när de till slut nådde rätt våning, för Vidar hade inte låtit dem ta hissen. Hon kom upp på trappavsatsen lagom för att se Unn kasta sig över Vidar med en tjut. Hon fullkomligt attackkramade honom och lyfte honom till och med några centimeter över marken innan hon släppte honom igen. Först då verkade hon få syn på Nanna, och frös liksom till innan hon kom fram och gav henne en betydligt mer sansad, och ganska stel, omfamning.
”Ni anar inte hur orolig jag har varit”, sa hon sedan och tog ett steg tillbaka. ”Det har ju åkt drönare kors och tvärs och letat, jag trodde aldrig att de skulle ge upp.”
”Är det oss ni har väntat på?” bet Vidar av på sitt korthuggna vis. Han drog handen genom luggen. Verkade irriterad över Unns plötsliga känsloyttring. Irriterad eller… besvärad?
”Ja, såklart” sa Unn. ”vi måste ju ta reda på om ni klarat er undan eller blivit tillfångatagna.”
”Och om vi blivit det?” fortsatte Vidar. ”På vilket sätt hade vi blivit hjälpta av att ni inte fullföljde uppdraget?”
”Vad var det jag sa?” Det var Sten, som stod ett par steg bort och pekade med hela handflatan åt Vidars håll. Både Disa och Maria var också där, och verkade fysiskt oskadda. ”Vi borde ha fortsatt med den ursprungliga planen”, fortsatte Sten. ”Det är Alvis instruktioner vi ska följa och ingenting annat. Vi har inte råd att låta en eller två personer sinka hela uppdraget.”
”Det går att argumentera för att vi inte har råd att bli av med en eller två personer heller”, Disa lade sig också i diskussionen, och verkade också ta ett steg närmare Unn. Hon talade till Sten, men vände sin ogillande blick minst lika mycket åt Vidars håll. Vidar i sin tur ställde sig aningen mer bredbent och blängde tillbaka. Om det vore arga leken det här märkliga kriget gick ut på hade deras fiender inte haft en chans, tänkte Nanna. Hon märkte att hon började slappna av. Det omedelbara hotet tycktes över, åtminstone för stunden. Hon zonade ut och slutade lyssna till deras käbbel. När de pratade om ”uppdrag” och ”instruktioner” pratade de ändå alltid över huvudet på henne. Ingen förväntade sig att hon skulle lyssna. Hon satte sig på en pall som stod bortglömd i ett hörn av det spartanskt inredda rummet. Vem det än hade varit som övergivit det här stället hade lämnat några möbler, men det var allt. Nanna såg att de andras ryggsäckar låg i en hög i ett hörn av rummet, och hon krängde av sig sin också och ställde den på golvet nedanför sig. Hon rullade på axlarna och grimaserade. Sedan tittade hon förstrött på de andra i gruppen. De verkade över huvud taget inte ha lagt märke till att hon gått och satt sig. Vidar stod med ryggen emot henne, armarna i kors. Hon behövde inte se hans ansikte, visste ändå exakt vilket uttryck han visade. Unn stod halvt vänd mot Vidar, bredvid Disa som såg ut att fysiskt vilja backa upp henne gentemot Vidar. Hon hade en rynka mellan ögonbrynen när hon såg på Vidar som Nanna inte sett förut. Hon undrade om det var någonting annat som låg bakom Disas fientliga inställning. Hade hon varit sådär kritisk till Vidar tidigare, när de satt på tåget? Nanna kunde inte minnas. Inte för att det egentligen borde förvåna henne. Till alldeles nyligen hade hon själv mesta delen av tiden haft anledning att blänga argt när blickarna vändes mot Vidar.
Sten och Maria slutförde cirkeln. Det gick inte att se på Maria vilken sida hon tagit ställning till i diskussionen, om någon. Sten däremot hade ju gjort sina åsikter tydliga från början. Nanna undrade hur lång tid det skulle ta innan de allihop insåg att bråket inte ens hade någon mening. De var ju tillsammans nu, allihopa, helskinnade. Så nu var det väl bara att fortsätta med uppdraget? Vilket det nu var, förutom att leverera paketet Nanna till sin slutdestination.
Nanna reste sig upp och gick fram mot ett av de stora fönstren i andra änden av rummet. Hon mindes inte hur många trappor hon sprungit uppför, men det borde vara tillräckligt många för att ge en rejäl utsikt. Skulle hon kunna se deras mål? Fristaden. Vad var det för ett ställe egentligen? Var det Bifrost? Eller en plats liknande Aros, som nomaderna gjort till sin? När hon tittade ut från fönstret såg hon bara ett gytter av fler byggnader. En drönare skymtade längre bort mot eftermiddagshimlen, men det var det enda livstecknet i den här döda staden. Vart hade alla människor tagit vägen? Kunde det verkligen stämma att det bara handlade om att folk flyttat någon annanstans? Det verkade inte rimligt, på något vis. Det var Unn som hade berättat det för Nanna. Hade hon talat sanning, eller hittat på en nödlögn för att stilla Nannas många nyfikna frågor? Fanns det en annan förklaring? Nanna började försöka rita en mental karta över sin egen hemstad, men det var för svårt. Hon visste att hon automatiskt förenklade geografin jämfört med verkligheten. Hon placerade kvarter bredvid varandra baserat på att de låg så på en tunnelbanelinje. Men hon hade ingen aning om hur man promenerade där emellan. Det kunde ligga en hel stadsdel däremellan utan att hon kände till den. Eller en tom krater av ingenting för den delen, eller ett nomadhögkvarter. Kanske var det tekniskt möjligt att städerna såg ut så, men det kändes ändå inte helt trovärdigt.
”Det är är alltid lönlöst.”
”Vad?” Nanna vände sig om, och såg Unn komma upp och ställa sig bredvid henne.
”Att försöka orientera sig.” Unn såg ut över taken. Solen höll sakta på att sänka sig och ljuset reflekterades i de spegelblanka fasaderna. ”Jag har gett upp för länge sen. Det är hopplöst när man har vuxit upp med GPS och tunnelbana. Jag springer bara dit Vidar pekar, det är mycket enklare.”
”Du tycker om Vidar ganska mycket va?”
Unn gav Nanna en förvånad blick.
”Ja, alltså, du blev väldigt glad av att se honom förut?”
”Ja, jo, jag antar att jag tycker om honom rätt mycket.” Hon log och fortsatte att titta ut på skådespelet av ljus utanför. ”Det är liksom, lite svårt att förklara. Jag vet att han kan vara en snobbig och dryg skitstövel ibland, men jag har honom att tacka för ganska mycket. Jag vet inte var jag skulle vara idag om det inte vore för honom. Eller ja, snarare… Jag vet precis var jag skulle vara. Ensam, och olycklig och fast i ett Märke jag kände att jag inte hörde hemma i.”
Längre hann de inte, för nu var det dags att gå. Det visade sig att det inte var alls långt till Fristaden. De hann dit innan mörkret fallit. Nannas sällskap stannade på behörigt avstånd, utanför en anonym port. Unn förklarade att Nanna bara skulle behöva gå två kvarter och runda ett hörn, så skulle hon hitta det flyktingcenter hennes familj befann sig i. Det kändes konstigt att vara framme. Efter de senaste dagarnas omtumlande upplevelser, där målet hela tiden hade varit att hitta hennes familj, kändes det nästan för abrupt när det väl skedde. Vad skulle hända nu? Skulle hon och hennes föräldrar börja bygga upp ett nytt liv, i en ny stad? Skulle hon någonsin träffa Unn och de andra igen? Antagligen inte. De skulle försvinna tillbaka in i skuggorna, och ta svaren på Nannas alla frågor med sig.
Sten och Disa tog henne i hand och önskade henne lycka till. Maria vinkade lite avmätt och Unn gav henne en andra, betydligt genuinare, kram. Vidar höll sig i bakgrunden. Det såg ut som om han kollade ner på mobilen, som vanligt. Det såg inte ens ut som om han märkte att hon var på väg att lämna dem, och hon skulle precis vända sig om och gå när han plötsligt tittade upp, och räckte henne det han hade i handen. Det var hennes mobil. Han hade helt glömt att han hade den. Så fort hade det gått att vänja sig av vid att alltid ha den med sig, i alla fall under sådana här i övrigt extrema omständigheter.
”Ha inte för bråttom med att fixa den”, var allt han sa, innan de skiljdes åt. Gruppen gick till Nannas förvåning in i den mörka porten, och hon lämnades ensam kvar på gatan nedanför. Varför ville inte Vidar att hon skulle koppla sin mobil till Nätet? Hon började gå mot Fristaden, mot tryggheten. Men frågorna gnagde i henne, och hon märkte att stegen inte alls var så ivriga som man kunde förvänta sig. Plötsligt stannade hon. Plockade upp mobilen på nytt. Hon hade inte tänkt på att kolla på skärmen. Självklart hade Vidar lämnat ett meddelande åt henne.
Kom tillbaka hit 21.00. Gå in genom porten.