De sov i skift den natten, men tåget stannade inte på fler ställen så de behövde inte gömma sig något mer förrän tidigt på morgonen, när det var dags att kliva av. Tåget saktade långsamt in det sista hundratalet meter, och Disa hängde ut från godsvagnens sida och spanade ut i det dunkla gryningsljuset. När de var nästan framme hjälpte hon de andra att hoppa av i farten. De hamnade på en lång rad, men Disa signalerade åt dem att följa med in bakom några buskar, för att komma utom synhåll från tåget.
När alla hade nått gömstället började Disa och Vidar viskande diskutera vart de skulle ta vägen härnäst. Nanna uppfattade bara brottstycken, som “undan en bit från trupperna” och “Fristaden ligger åt nordost”. När de till slut lyfte på huvudena var det bara för att meddela gruppen om att nu var det dags för en löptur.
En lång stund hände ingenting mer än att de bara sprang. Nanna föll in i den tvåtaktiga löprytmen och delvis kände delvis hörde sina egna tunga andetag falla in i rytmen hos de andras andetag. Hon hade mörka siluetter på alla sidor om sig. Vidar strax framför till vänster, Disa till höger. Det var fortfarande mörkt, och Nanna hade svårt att se var hon satte fötterna. Hon blev snart varm och andfådd, men ingen av de andra visade minsta tecken på att vilja slå av på farten, så hon fortsatte också att springa. Hon som trodde att programmerare bara satt stilla vid en skärm hela dagarna. Men Vidar sprang med jämna, rytmiska steg, som en som springer en lång sträcka varje dag. Nanna började undra om de ofta blev jagade på det här sättet. Det fanns inte tid att ställa några frågor, men det stoppade dem inte från att snurra runt i Nannas huvud medan hon sprang vidare i mörkret.
När de äntligen stannade var Nanna så trött att hon bara sjönk ihop på marken. Hon satte sig lutande mot en husvägg samtidigt som de andra slog sig ner runt omkring. Det var ljusare nu, och Nanna kunde se lite mer av omgivningen. Där fanns hus, men de låg glest och hade bara ett par våningar som mest. Då var det desto tätare mellan buskagen och skogspartierna. När hon tittade upp såg hon att huset de satt vid höll på att tas över av något slags slingrande klätterväxt. Här hade ingen bott på riktigt länge.
“Vi måste ta oss vidare”. Det var Sten som bröt tystnaden. “De har oss omringade inom en halvtimme annars. Vidar, har du en färdrutt på gång, eller?”
”Snart” lovade Vidar.
”Förr eller senare trasslar de upp Vidars kod och upptäcker oss”, förklarade Unn. ”De har mycket mer resurser än oss. Vidar är duktig, men ingen är oövervinnerlig utan resurser.”
Nanna kunde känna oron som en egen närvaro i gruppen. Hon förstod fortfarande inte exakt vad faran gick ut på, men andra människors rädsla smittade lätt av sig, och snart dunkade hennes hjärta hårt mot bröstkorgen. Hon kunde inte längre sitta avslappnat lutad mot väggen, utan reste sig på knä, liksom i startgroparna för att ta till flykten. Unn tog tag i hennes axel och tvingade ner henne i sittande ställning igen.
”Det är bättre att du vilar nu, medan du kan”, sa hon och gjorde Nanna ännu mer nervös, inte av det hon sa utan det hon förmedlade mellan raderna. Nanna satte sig på nytt, och visst fick kanske benen vila lite, men slappna av, det kunde hon inte. Och hon var långt ifrån ensam om sin oro. Maria trummade med händerna på knäna och Sten stirrade sammanbitet på Vidar. Vad var det som höll på att hända? Vilka var de här människorna, egentligen? Ibland fick Nanna intrycket av att de var en etablerad och erfaren grupp rebeller som visste precis hur man smög omkring i öde stadsdelar och retade fienden. Men nu gjorde de flesta intrycket av att vara lika rädda och förvirrade som hon. Hade de i själva verket inte alls den erfarenhet Nanna hade trott från början? Vad vore värst, att hon hade hamnat i sällskap med en grupp kallblodiga soldater, eller att de kanske i själva verket var hjälplösa flyktingar?
Och fly, det fick de snart göra. När Vidar gjorde tecken åt gruppen att resa sig hördes nästan samtidigt det omisskännliga ljudet av en drönare som närmade sig någonstans ifrån. Nu var det för sent att vara försiktig och försöka gömma sig i skuggorna. De måste bort härifrån, och det fort.
Nanna slutade tänka, fokuserade bara på Vidars svarta ryggsäck. Hon gjorde allt för att hänga med i hans tempo, som bara tycktes öka, samtidigt som drönarljudet trots det verkade krypa närmare och närmare. Snart hörde hon inte längre Unns andetag bakom sig, men vågade inte titta bakåt för att försäkra sig om att hon var kvar. Vidar försvann runt ett hörn av ännu en förfallen byggnad. Nanna följde efter, och tumlade rakt in i honom. Han hade vänt tvärt bakom knuten, och föste nu med henne bakåt samtidigt som han gestikulerade åt henne att vara tyst. Nanna var inte alls beredd på de tvära kasten. När hon försökte backa försköt ryggsäcken hennes tyngdpunkt så att hon tappade balansen. Vidars ansikte var sammanbitet när han sträckte fram handen och i det närmaste ryckte upp henne från marken. Han höll kvar hennes hand i sin och drog med sig henne in i byggnaden.
Rummet de befann sig i var dunkelt, och sparsamt möblerat. Ett bord, tre stolar och några filtar slarvigt hoprafsade i ett hörn. På bordet stod ett par muggar och tallrikar, tecken på att huset inte var så övergivet som Nanna först hade trott. I rummets bortre hörn stod ett högt skåp, och innan Nanna visste ordet av, hade Vidar dragit med sig henne in i skåpet och stängt dörren efter sig. Skåpet var tomt, men bara precis tillräckligt stort för att de båda skulle få plats. Ryggsäckarna de båda bar gjorde att de var tvungna att stå vända mot varandra. Vidar nästan lutade över Nanna, så tätt stod de. Hans högerarm och hennes vänsterarm trycktes mot varandra av ryggsäckarna. Längdskillnaden mellan dem gjorde att Nanna inte kunde se Vidars ansikte. Istället hamnade hans bröstkorg, som andfått hävdes ut och in, i hennes ögonhöjd.
”Vad gör vi nu?” viskade Nanna så tyst hon kunde. Hon kände Vidars högra hand hand, som fortfarande höll i hennes, klämma åt, hårdare än han hade behövt, för att sedan släppa helt. Bara ett par ögonblick senare dök hans andra hand upp i det minimala utrymmet framför hennes ansikte. I handen höll han sin mobil.
VI HÅLLER KÄFTEN, stod det på den svagt lysande displayen.
Nanna himlade med ögonen åt ingen alls, men gjorde som hon blev tillsagd. Och det var nog klokt, för snart hördes röster utanför. Någon ropade en befallning, och någon annan svarade bifallande. Det måste vara soldater. Men vilka? Vem? Det var omöjligt att avgöra. Nanna försökte andas så tyst som möjligt, vilket var svårt efter en långa språngmarschen. Hon hoppades att rösterna skulle försvinna bort, men det gjorde de inte. Tvärtom kom de närmare, och snart kunde Nanna även höra fotsteg i grus utanför, och någon som sparkade till en burk eller något liknande av plåt så att det skramlade till. Nanna ryckte till, och kändes genast Vidars hand komma upp och hålla tag i hennes överarm. Som om han var orolig att hon skulle få panik och rusa därifrån. Det var ingen risk, Nanna trodde inte att hon skulle kunna röra sig även om hon skulle bli tvungen. Fotstegen kom in i rummet, och snart hördes tre distinkta röster medan stolsben skrapade mot golvet. Någon satte sig vid det lilla bordet.
“Vi får avvakta vidare order här. Ingen idé att leta på måfå.” En mörk, mansröst.
“Hur kunde de försvinna så fort? Som kaniner!” En klart yngre, kanske tonårig kille. I jämförelse med den äldre lät hans nästan som en pojke.
“Inte så svårt i det här höga gräset. Drönaren har bättre chans att lyckas.”
“Hur såg det ut för den andra gruppen? Fick de tag i sina mål?” En kvinna den här gången.
“Vänta… jag ska kolla… Skit också, nej, inte än. Frågan är om det prioriteras. Vi verkar ha större bekymmer än några ungdomar som leker kaniner så fort de hör en spanardrönare.” Nanna slöt sig till att den här mörkare rösten måste ha befälet över de två andra. Det var mer auktoritet i rösten, och ett större lugn jämfört med de andra två.
“Menar du de där svartklädda?”
“Det var nära ögat där ett tag.”
“Vilka var det egentligen?”
“Ingen aning. Fick inte veta nåt heller när jag avlade min rapport.”
“Tivar?” Det var pojkrösten
“Skitsnack! Tivar är bara en myt.” Det var kvinnan som fräste till, uppenbart irriterad.
“Hur förklarar du då det som hände? Vilka skulle de annars vara? De hade helt svarta kläder, vapen vi inte känner till och de menade verkligen allvar när de attackerade.”
“Allt det där skulle ju stämma rätt bra in på Grendel, om du tänker efter lite.”
“Såna grendelsoldater har jag då aldrig sett. Och de där hjälmarna! Jag är inte ens hundra på att det verkligen var människor bakom de där visiren!”
“Pfft! Vad skulle det annars vara? Robotar? Utomjordingar? Skärp dig. Du läser för mycket skit på mobilen.”
“Det skulle faktiskt kunna vara en rimlig taktik från Grendels sida”, bröt befälsrösten in. “Att utnyttja de där ryktena och klä ut sig till mystiska soldater som ingen känner igen och skapa förvirring och tvivel hos fienden.”
“Tror du det var de som skapade ryktet från början?”
“Jag tror ingenting. Jag väntar på order. Men med det sagt så ligger det något i det fänriken säger. Grendel är det logiska svaret. De svarta kläderna och de högteknologiska vapnen tyder på det, snarare än Vanadis.”
“Men alltså…” Pojkrösten tvekade ett ögonblick innan han fortsatte. “Jag får det inte att stämma. Man har ju hört… ja, jag vet vad du kommer säga nu men… Ni vet, nomaderna då?”
Tystnad. Nanna var fortfarande lika rädd för att bli upptäckt som tidigare, men hon orkade liksom inte hålla fast vid den där initiala skräcken, det var för utmattande. Nu började istället en annan känsla ta över mer och mer. Nyfikenhet. Skulle de här soldaterna, som hon just gissat sig till måste vara Bifrost, kunna svara på några av de frågor hon hittills ställt förgäves?
“Okej, ni tror inte på nomaderna heller, är det så jag ska tolka det?”
“Korrekt. Du har låtit för många konspirationsteoretiker förpesta ditt Flöde.”
“Och du, kapten?”
Han som tydligen var kaptenen drog en lång, tung suck, som om han var i valet och kvalet om han över huvud taget skulle svara.
”Jag skulle vilja avfärda alla teorier kring både Tivar och nomaderna som barnsliga fantasier. Men jag har tyvärr varit med lite för länge och sett lite för mycket för att göra det fullt ut. En majoritet av det du hört om nomaderna är antagligen inte sant, men det finns saker som tyder på att vi inte vet allt som sker runt omkring oss. Tänkte ni till exempel på hur vårt uppdrag var formulerat idag?
En tystnad som antagligen betydde att de både andra skakade på huvudet, för kaptenen förklarade:
“En grupp på sex individer, okänd tillhörighet, har siktats. Tillfångatas levande, om möjligt. Okänd tillhörighet! Hur kan man inte se om ett halvdussin människor tillhör oss eller fienden? Och det är inte första gången jag stöter på brokiga grupper som smyger omkring och inte verkar höra hemma någonstans.”
“Vadå inte höra hemma? Tillhör de inget av Märkena?”
“Det verkar ju helt orimligt.” Den skeptiska fänriken igen. “Om man ställer sig utanför sitt Märke hamnar man ju utanför allt. Vad har de för inkomst? Hur köper de sin mat, sina kläder, sjukvård om de blir sjuka eller skydd om de utsätts för brott?”
”Det får du tyvärr fråga dem om, för jag vet inte. Jag har aldrig lyckats få en pratstund med någon av dem. De är fantastiskt bra på att gömma sig. På något sätt verkar de lyckas leva hela sina liv i skuggorna.”
“Jag tycker fortfarande det låter för konstigt för att vara sannolikt. Vem skulle göra så frivilligt?”
“Jag var faktiskt med om ett gripande av en misstänkt nomad en gång”, fortsatte kaptenen. “En av få som inte lyckats slinka ur vårt grepp i sista stund. Tyvärr var han inte så pratsam, och ganska snabbt fick mitt befäl besked om att fången skulle skickas till högre ort, och där försvann han. Jag har ingen aning om vad som hände med honom eller vad de kom fram till.”
“Var han terrorist!?”
“Antagligen inte. Han var ensam och obeväpnad, men han hade en ruskigt omoderna kläder och inga identitetshandlingar, han verkade till och med ha tappat sin mobil. När vi frågade honom vem han var och hur han hade hamnat där vi hittade honom vägrade han svara. Hade han kunnat identifiera sig hade vi väl bara gett honom böter och en reprimand och sen skjutsat hem honom, kanske flaggat honom i socialens register så att de kunde rätta till honom lite vid behov. Det är ju inte precis arméns uppgift att hålla reda på dagdrivare inom vårt eget Märke. Men han vägrade. Jag har för mig att vi till och med gav honom erbjudandet om skjuts hem rakt ut, men han höll käften. Och det retade visst gallfeber på någon högre upp, eller fick dem att fatta misstankar om att det kanske inte var en så oskyldig bifrostcivilist som vi trott.”
“Men det där tyder ju ännu mer på att det finns ett samband! Tänk om Tivar och nomaderna är samma sak? Den där nomaden ni hittade kanske var en Tivar som försökte infiltrera, och därför smög omkring på militärt område. Det var väl därför han försökte klä ut sig till Bifrost, även om han inte gjorde det särskilt bra.”
“Egentligen inte otroligt. Men som sagt, dumt att spekulera med så lite fakta på bordet.”
Nannas tankar snurrade i huvudet. Det var inte lätt att reda ut vad som var sant och inte utifrån soldaternas diskussioner. Att de svartklädda soldaterna skulle vara Grendel kunde hon avfärda. Hon hade ju stått mitt i korselden när de sköt på varandra alldeles nyligen. Och Unn och de andra slängde sig med begreppet Tivar med självklarhet. Hos dem rådde det inget tvivel om att det var en grupp som fanns på riktigt, även om ingen av dem, inte ens Alvis, kunde ge något närmare besked om vilka de var. De kunde inte heller vara nomader, i alla fall inte om de nomader hon nu börjat lära känna var vad de utgav sig för att vara.
Kaptenen tog till orda på nytt.
“Vi har inte så mycket annat val än att bara göra som vi blir tillsagda, och skjuta på alla som tänker skjuta på oss. Det är så man överlever som soldat.”
“Och hur kan vi veta vilka som vill skjuta på oss? Om vi inte ens vet vilka de är?”
“Det kan vi inte alltid veta med säkerhet förrän det är för sent. Men chansar du kan det blir det sista du gör.”
“Så du menar… Riskera att skjuta på civila?” Pojkrösten åkte upp en oktav, avslöjade hur ung han var.
“Hellre det än att fienden hinner först.” Fänriken igen, som tog Kaptenens parti.
“Fänriken har tyvärr rätt. Det är klart vi inte mejar ner civilister till höger och vänster så snart vi kommer åt. Men befinner de sig på fel plats vid fel tidpunkt är det ibland inte mycket vi kan göra.”
Det var tydligen ingen som ville fortsätta samtalet efter detta, för soldaternas röster tystnade. Det enda som hördes var någon enstaka hostning och fot som skrapade mot golvet. Det började bli obekvämt att stå i samma ställning, och anspänningen gjorde att det nu började göra ont i musklerna. Nanna försökte justera ställningen, men långsamt, för att inte ge upphov till några ljud. Hon lyckades inte särskilt bra. Vid ett tillfälle kände hon att hon höll på att tappa balansen, men även nu var Vidar blixtsnabb med att ta tag i hennes överarm och hålla henne uppe. Hon gav upp försöken att göra det bekvämt för sig och stod bara still och lyssnade till sitt eget hjärta slå.
Det kändes som en evighet, men till slut lät det som att soldaterna utanför lämnade rummet. Det skramlade av stolar och den där kaptenen pratade om nya order. Men det var inte förrän en lång stund efter att de tystnat som Vidars kroppsvärme lämnade henne och han långsamt klev ut ur skåpet. Han vinkade åt henne att följa efter men smög så försiktigt att Nanna förstod att han inte litade på att de verkligen var borta. De rörde sig som i slow motion, hela tiden lyssnande efter ljud. Först nu vände sig Vidar om och mötte hennes blick. Nanna var säker på att det syntes på henne precis hur rädd hon var, men det hon såg i Vidars mörka ögon kunde hon inte kalla rädsla. Hon visste inte vad hon skulle kalla det istället, kanske fanns det inga ord som exakt kunde beskriva vad han tänkte och kände. Han lade ett finger framför läpparna, och tog hennes hand på nytt medan han långsamt ledde henne ut ur byggnaden.
Det började skymma, och i det tilltagande mörkret blev Vidars steg långsamt mer avslappnade och om inte högljudda, så åtminstone inte lika försiktigt smygande. Han släppte taget om Nannas hand, kastade en kort blick på henne, och fortsatte sedan framåt. Nanna vågade inte ens viska efter reprimanden tidigare, men tusen tankar snurrade runt i hennes huvud. Vart hade de andra tagit vägen? De var uppenbarligen inte i närheten, men Vidar verkade inte heller leta efter dem. Med målmedvetna steg gick han bara rakt fram bland grönskan och de övergivna husen. Det var inte förrän det blivit så mörkt att Nanna inte kunde se stigen ordentligt framför sig, och hon började sacka efter, som han stannade för att vänta in henne.
“Är du trött?”
Ljudet av hans röst fick henne att rycka till. Hon litade inte på att hennes egen skulle bära henne, så hon skakade bara på huvudet. Trött? Nej, bara hungrig, och rädd, och trött på att vara rädd.
Vidar betraktade henne ett ögonblick, försökte väl bedöma hennes uthållighet.
“Vi går nån timme till”, beslutade han sedan och vände sig framåt igen. Inga förklaringar, inga långa diskussioner som med Unn. Bara detta enda meddelande. Nanna såg det för vad det var. En order, en befallning. Och hon lydde, för hon hade inget annat val.
De gick under tystnad ytterligare en stund, men till slut kunde inte Nanna hålla sig längre. Hon visste ju att Vidar var värdelös på att ge raka svar, men nu när Vidar uppenbarligen tyckte att de var säkra nog att prata högt stod hon inte ut med tystnade längre.
“Vart är vi på väg?”
“Nordost.”
Helt värdelös. Fast vänta, ändå inte. Hon hade ju ändå hört lite av det han och Disa mumlade om i morse.
“Till Fristaden? Är mina föräldrar där?”
“Ja. Åtminstone senast jag hade möjlighet att kolla.”
“Men de andra då? Ska vi inte leta efter dem?”
Vidar svarade inte direkt. Han gick några steg, tog ett stort kliv över ett dike som Nanna hade trampat rakt ner i, om han inte hade uppmärksammat henne på det.
“Det vore för riskabelt att gå tillbaka”, förklarade han till slut. “Vår grupp har splittrats, och Bifrost letar efter både oss och dem. Vi ska inte göra det enkelt för dem i onödan.”
De gick vidare i halvmörkret. Nanna var noga med att följa i Vidars spår så exakt hon kunde, för att undvika att trampa i eller snubbla över något oväntat. Vidar fortsatte, spottade fram sina förklaringar på sitt vanliga vis.
“Den här gruppen hade två uppdrag. Det ena var att föra dig i säkerhet bland de andra bifrostflyktingarna i Fristaden. Det andra uppdraget kan jag inte gå in på, men… Disa och de andra är fullt kapabla att slutföra det på egen hand. Du är mitt uppdrag nu.”
Wow. Å ena sidan blev Nanna en smula lättad av att Vidar verkade ha så stor tilltro till de andras förmåga att undgå upptäckt. Å andra sidan kunde hon knappt tro sin egen otur. Nu var hon alltså fast på tu man hand med just Vidar, antagligen ända tills de kom fram till den där Fristaden och hennes föräldrar. Fåordige, ilskne Vidar som inte verkade gilla henne över huvud taget. Hon hade svårt att komma på någon ur gruppen som ursprungligen lämnade Aros som det hade varit värre att slumpas ihop med. Det skulle väl vara Maria då. Hon var ju negativt inställd till både uppdraget och Nanna som person. Vidar verkade ju i alla fall ha en arbetsmoral som borde ge henne bra förutsättningar att ta sig levande härifrån. Hon fick helt enkelt stå ut med haltande konversationer på vägen.
När de till slut stannade för natten i något slags övergivet hus som Nanna inte alls kunde identifiera vad det hade varit i mörkret kunde hon ändå inte låta bli att försöka dra igång ett samtalsämne. De hade lagt ut sovsäckar och tagit fram matpaket ur ryggsäckarna. Nanna anade Vidars konturer i mörkret.
“Vad tänker du om det där som soldaterna sa förut?”
“Vilket av det?”
Ja, vilket? Nanna visste knappt själv vad hon menade. Men hon visste att hon inte skulle få mer svar angående Tivar.
“Att den där kaptenen verkade så känslokall inför att skjuta civila. Det var som att det ingick i jobbet på nåt sätt för honom. Trist när det händer, men inte mycket att göra nåt åt, liksom.”
“Han har rätt.”
“Vadå rätt? Är det rätt att döda oskyldiga människor om de råkar stå i vägen, tycker du?”
“Om det är vad du tror han sa lyssnade du inte särskilt noga”, ansåg Vidar.
“Nähä?”
“Han poängterade att det inte fanns någon egennytta i att döda civila, men att i krig är det ibland oundvikligt eftersom man inte hinner avgöra vem som är vem i stridens hetta.”
“Då får man väl vänta med att skjuta tills man är säker!”
“Visst, och låta fienden få övertaget eftersom de inte är lika nogräknade.”
“Men då är man ju inte bättre än fienden!”
“Korrekt.”
“Men det är ju hemskt!”
“Krig är hemskt.”
“Påminn mig om att aldrig ta värvning, hur mycket rekryterarna än tjatar. Det där skulle jag aldrig kunna leva med. Att sänka mig till fiendens nivå. Då dör jag nog hellre själv.”
På det svarade inte Vidar på en lång stund. Det prasslade bara lite, när han satte sig tillrätta mot väggen. Nanna hade också ätit färdigt, så hon kurade ner sig i sovsäcken.
“Man har inte alltid ett val, vet du. Att bli en soldat.”
Det var någonting med Vidars röst när han sa det där. Den vanliga hårdheten fanns där, men också något annat. Ånger? Sorgsenhet? Kanske var det enklare att läsa av tonläget när man inte kunde se hans ansikte. Kanske hade han lättare för att prata när det var mörkt. Nanna tyckte själv att samtalsämnet tagit en obehaglig vändning, men det var uppenbart att hon lyckats hitta något som engagerade Vidar. Det var någonting med hans röst. Och något Alvis sagt, om att Vidars butterhet hade sin förklaringar.
“Vidar… Har du… ?”
Han avbröt henne innan hon han formulera frågan.
“Fråga ingenting som du inte är beredd att höra svaret på.” Nu var rösten direkt hård igen, och han stängde henne ute.
“Okej, men såhär då. När du och Unn hittade mig. Hade du kunnat döda mig då, om du inte visste att jag var civil? Den frågan är jag beredd på. Den vill jag ha svar på.” Hon mindes tillbaka hur han och Unn hade bråkat den där första natten. Hon var rätt säker på att de hade bråkat om vad de skulle göra med henne. Hade han varit beredd att döda henne, där och då?
Men Vidar skrattade åt frågan.
“Det var en rosaturkos liten trasa till människa Unn drog upp där ur kratern. Det var rätt uppenbart vilket Märke du tillhörde och att du inte utgjorde något direkt hot.”
Nanna himlade med ögonen ut i det tomma mörkret framför sig. Men hon måste också skratta lite.
“Men jag är glad över det. Att du gjorde det enkelt för mig, så jag aldrig behövde fatta det beslutet”, fortsatte han, nu allvarlig.
Det var de sista orden som yttrades den kvällen.