De var sex personer som samlades vid tunnelbanenedgången senare samma dag. Tre av dem, Vidar, Unn och en fyrkantigt byggd kille i 25-årsåldern som presenterade sig som Sten, bar svarta Grendelkläder. Vidar och Sten speglade varandra i svarta åtsittande t-shirts. På den kraftigt byggde Sten framhävde det tighta plagget hårda muskler medan det på den mycket smalare Vidar såg nästan komiskt ut. Unn bar den svarta jackan och matchande byxor i läderimitation.
Den fjärde personen var en långbent Vanadis iklädd en duvblå dräkt som såg ut som om den var fastlimmad på kroppen. När hon tog Nannas hand var det inget handslag, bara en lätt smekning längs insidan av hennes handflata. Disa hade långt svart hår som tycktes glittra i morgonsolen och de längsta ögonfransar Nanna någonsin hade sett.
Sist ut var den märkligaste av dem. Nanna, som var så van vid att genast kunna placera människor i ett av de tre Märkena hade sedan hon kom till Aros vid ett flertal gånger ställts inför upplevelsen att inte alls lyckas. Så hade det varit med Alvis i sin vita kaftan, och så var det nu med denna tjej i Nannas egen ålder. Ingenting på henne såg skräddarsytt ut. Byxorna var svarta, men sydda i ett mjukt tyg som Grendel aldrig skulle använda i sina kollektioner och bylsiga på ett sätt som Nanna inte kunde förstå att någon människa, oavsett Märke, kunde tycka var snyggt. Den mörkgröna tröjan var likadan. Tjejen skulle lika gärna ha kunnat klä sig i en påse av tyg. Håret var märkligt ofärgat och först efter en stund insåg Nanna att det var just det det var, ofärgat. När hon sa sitt namn var Nanna tvungen att be henne upprepa det.
”Maria.”
”Maria?”
”Ja, det är taget såklart. Jag föddes inte som en Maria. Men det här livet… ger en möjligheter man inte har när man sitter fast i ett Märkes regler och traditioner.”
”Det… syns”, kunde Nanna inte låta bli att undslippa sig. Hon såg i ögonvrån att Vidar kvävde ett skratt. Maria däremot, himlade med ögonen.
”Du är fortfarande Bifrost,” sa hon och gjorde en gest som tycktes ta in Nannas hela uppenbarelse. ”Du förstår inte det här. Men när du lämnar ditt Märke, jag menar på riktigt lämnar det. Då finns inga regler längre. Du är fri att vara den du vill.”
”Jag har aldrig känt mig fången i Bifrost”, påpekade Nanna.
”Det är för att du aldrig har ställts inför alternativet”, hävdade Maria. ”En fågel i bur saknar inte en frihet den aldrig upplevt.”
Det lät som att hon citerade något. Nanna bara skakade på huvudet. Den här människan förstod hon sig inte på.
Nanna var tacksam när konversationen avbröts av gruppens uppbrott. Nanna fick en ryggsäck och en pannlampa och sedan begav de sig ner i tunnelbanans mörker. Sedan innan var hon utrustad med ett par svarta Grendelkängor som kändes som blytyngder på hennes fötter. Grendelskor och svarta grendelstrumpor, för hon kunde verkligen inte hitta något Bifrost som gick ihop med de groteska skorna. Unn hade tvingat henne att lämna sina nätta vita skor vid klädstationen i det gamla gymmet på morgonen.
”Tänk om du trampar på nånting. Typ en spik, det kommer ju gå rakt igenom foten på dig. Dessutom kommer vi gå och springa långt, de där skorna sitter bättre på foten.”
Hon behöll dock sina övriga bifrostkläder, så enkelt var det inte att byta ut det som var hon till det som var praktiskt. Efter mycket funderande och letande i klädhögarna hade hon kommit fram till en mörklila och turkos outfit som matchade hjälpligt. Unn hade varit förvånansvärt hjälpsam när hon desperat rotat runt efter passande kläder. Men hon hade skrattat när Nanna bytte ut skosnörena ur de svarta kängorna mot ett par Bifrostlila. Nanna suckade, hur hon än hade försökt göra det bästa av situationen såg hon nog inte mycket bättre ut än Maria. Hon var tacksam över mörkret runt omkring som gjorde att ingen ändå kunde se henne i detalj.
Väl nere i tunnlarna var det som om både djur och ljus svaldes av det kompakta mörkret. Med hjälp av pannlampan kunde Nanna se Unns ryggsäck framför sig, men hon anade mer än såg hur de andra slöt upp bredvid och bakom henne. Hon var inte en fånge, och ändå…
Vidar och Unn, som gick i täten, satte upp en rejäl marschtakt, och ganska snart började Nanna flåsa av ansträngningen. Ryggsäckens axelband skar in i axlarna och flera gånger försökte hon justera läget utan att det tycktes hjälpa mer än marginellt. Avståndet fram till Vidar och Unn började långsamt att växa. Luften i tunnelbanetunneln gjorde henne torr i halsen och hon längtade efter något att dricka. Hon visste inte hur länge de gick så. Det var oerhört svårt att behålla tidsuppfattningen nere i mörkret. Hon antog att Vidars mobil kunde berätta exakt vad klockan var, men var för stolt, eller för mesig, för att fråga honom.
Men även om det kändes så varade inte vandringen i tunnlarna för evigt. Rätt vad det var stannade Vidar och riktade sin pannlampa åt sidan. Där fanns en dörr, helt omöjlig att upptäcka i mörkret om man inte visste exakt var man skulle leta.
”Samling. Släck lamporna!”
De gjorde som han sa och stod med ens i kompakt mörker.
”Bakom den här dörren finns en tågstation tillhörande Bifrost.” Vidars röst förstärktes i den tomma tågtunneln. Han lät militärisk nu, fokuserad.
”Vi ska med nästa tåg. Det kommer in till perrongen om cirka tio minuter. Sista vagnen är en godsvagn, det är den vi ska sikta in oss på. Vi kommer bara att ha någon minut på oss från det att tåget stannar och skymmer sikten från perrongens håll, och till dess att det avgår igen. När det gör det måste alla vara ombord. Några frågor?”
Nanna insåg att hon säkert gjorde sig dum, men kunde inte låta bli att ställa den fråga hon tyckte mest uppenbar.
”Du sa att det är ett bifrosttåg. Varför kan inte jag bara köpa en biljett?”
Kanske hade hon föreställt sig att det skulle vara lättare att stå ut med Vidars teatraliska suckar om hon slapp se de himlande ögonen samtidigt. Det var det inte.
”För att det inte är den sortens tåg en civilklädd tonåring kan kliva ombord på hur som helst. Oavsett hur många söta kattungar hon har på kläderna.”
”Jag har inga…” Nanna kände en hand läggas över sin underarm.
”Jag tror det Vidar försöker säga är att det här inte är någon civil station.” Det var Unns raspiga röst. ”Det kommer att vara soldater på tåget. Vidar, apropå det tycker jag det här låter väldigt riskfullt.”
”Det här är den plan jag och Alvis har kommit fram till är den bästa. Om någon tror att de har en bättre idé är de välkomna att presentera den nu.”
Även om någon hade råkat ha en plan i beredskap hade de knappast vågat yttra sig nu. Vidars tonfall talade tydligt om hur lite han var beredd att lyssna på fler invändningar.
De hade ändå inte haft tid. Vidar räknade till tre och slängde sedan upp dörren framför dem. Nanna blev bländad av det ovana ljuset, men knuffades framåt och igenom dörren av Unn. De första stegen sprang hon i blindo i den riktning Unn hade knuffat henne. Ljuset från tågfönstren till vänster om henne lyste upp den motsatta väggen, men på marknivå var det nästan lika mörkt som i den övergivna tunneln. Nanna förstod att de måste hålla sig här nere för att inte riskera att bli upptäckta, men hon kunde inte låta bli att sträcka på halsen och försöka se in i de upplysta vagnarna. Hon såg ingenting annat än taket och det sa henne ingenting. Hon sprang efter Vidar och Disa och följde ljudet av deras steg och andhämtning lika mycket som de mörka siluetterna hon såg. Tåget kändes evighetslångt. Hade inte Vidar sagt att de bara hade en minut på sig? Det kändes som om de redan hade sprungit i tre när de äntligen nådde en vagn helt utan fönster. De stannade och Nanna såg upp på den mörka vagnen. Nu då?
Det var Disa som tog kommandot. Hon gav inte ett ljud ifrån sig när hon smidigt klättrade upp på tågvagnens sida, hittade en dörr och öppnade den. Inuti vagnen var det beckmörkt.
”Fort nu!”
Hur Disa hade lyckats klättra upp helt utan hjälp låg bortom Nannas förstånd. Själv behövde hon både någon som lyfte upp henne och tog emot henne för att kunna kravla sig upp. Den här vagnen var byggd för att lasta varor i från en hög perrong, inte för att kravla sig upp i från spårnivå.
De tog sig upp en efter en tills bara Unn, som hade hjälpt till att lyfta upp alla, var kvar på marken. Hon var bland de längsta i sällskapet och nådde precis upp till kanten med händerna. Då kände Nanna hur golvet under henne ryckte till när tåget började sättas i rörelse.
”Nej!”
Hon kunde inte stoppa ropet, trots att hon i nästa sekund insåg hur dumt det var att föra väsen. Hon såg Unns pupiller vidgas med insikten att tåget var på väg att lämna stationen utan henne. Hon grep tag i kanten och försökte häva sig upp, men tappade fotfästet då marken under henne började röra på sig. Nanna såg under stigande panik hur Unn desperat försökte hålla sig fast i tåget som nu började få upp farten. Om bara någon sekund skulle det vara för sent att släppa greppet och hoppa av.
Då svepte en skugga förbi hennes synfält och ut ur den öppna dörren. Det var Disa. Först trodde Nanna att hon hade hoppat ut, men så dök hon upp igen, klängande på ett till synes orimligt sätt på tågets yttervägg. Hon höll bara fast sig med en hand medan den andra tog tag i Unn och hjälpte henne att hiva sig upp och in i tågvagnen.
I flera sekunder satt de bara där, som kringkastade på godsvagnens golv, med Unn i mitten, utan att säga något.
Det var Unn som bröt tystnaden.
”Okej, nu är alla ombord,” sa hon med tillkämpad saklighet. ”Vad händer nu?” Hon vände sig mot Vidar, som såg blekare ut än vanligt, eller om det bara var det dåliga ljuset.
”Vi åker tåg”, svarade Vidar. Det var ett så banalt, fånigt svar att Nanna inte kunde hålla tillbaka ett nervöst fniss. Det var som om all anspänning inom henne till slut hade nått brädden och tvunget måste ut. Hon lade sig på rygg på tåggolvet, stirrade upp i det svarta taket och skrattade.
***
Sedan åkte de tåg. Så snart de arrangerat pannlamporna i olika vinklar runtom i vagnen stängde Sten vagnsdörren om dem. Sedan möblerade de ett bord och sittmöbler med hjälp av de lådor som stod staplade inne i vagnen. Nanna hade ingen aning om vad klockan var, men när Maria började plocka fram smörgåsar ur sin ryggsäck kände hon hur hungrig hon faktiskt var.
Det var första gången sedan den morgonen som de hade tid att småprata. Nanna upptäckte att det inte bara var hon som inte kände de andra sedan innan. Även Disa verkade vara en nykomling i sällskapet, och nu fick hon berätta för de andra om sina klätterkunskaper.
”Klättring är en ganska vanlig sport hos Vanadis. Du tränar styrka, men också smidighet och kroppskontroll, och det är centralt hos oss. Jag menar dem.”
”Men du brukar knappast klättra på tåg till vardags?” undrade Unn.
”Oftast är det husfasader faktiskt.”
”Va?”
”Ja, det är olagligt förstås. Men det är liksom det enda som finns till hands när klätterväggarna inte längre erbjuder nån utmaning. Vi brukade klättra på natten. Så jag är ganska van vid att göra det i mörker.”
”Jag förstår varför Vidar värvade dig till det här”, svarade Unn. Nanna tittade på Vidar, som inte alls verkade lyssna på samtalet. Han satt med näsan lutad över mobilen, som vanligt.
”Blev du aldrig påkommen?” undrade Maria.
Disa svarade inte direkt. Istället drog hon ett djupt andetag som hon sedan långsamt blåste ut genom näsan.
”Om vi säger såhär”, började hon sedan. ”Det finns en anledning till att jag är här och inte hemma i min lägenhet just nu.”
”Du är på rymmen”, konstaterade Unn lakoniskt.
Disa gjorde en grimas, men nickade sedan ett erkännande. Hon suckade.
”Jag är väl det, antar jag.”
Det var tydligt att Disa inte ville prata med om saken, och ingen ställde några mer frågor. Nanna tyckte att det var något som inte stämde riktigt. Det måste vara något mer som gjort att Disa lämnat sitt Märke och i praktiken blivit fredlös. Vad var det för byggnad Disa hade klättrat på egentligen? Vanliga ordningsvakter skulle i värsta fall kunna sätta henne i arrest i några dygn, men knappast mer än så. Såvida hon inte gjort mer än bara klättrat förstås. Om de kommit på henne med att göra inbrott kunde det bli betydligt värre.
Det måste vara något sånt, tänkte Nanna. Något verkligt kriminellt som motiverade att Disa lämnade sitt eget Märke för att undgå straff.
”Vi är väl alla på rymmen, mer eller mindre”, filosoferade Maria. ”Från vad och varför spelar inte så stor roll nu när vi är här.”
”Inte jag,” invände Nanna.
”Nej, det är klart”, svarade Maria och Nanna tyckte att det var något nedlåtande i hennes ton. ”Det är ju dig vi riskerar livet för att eskortera hem till ditt trygga älskade Bifrost.”
Nanna kände hur rodnaden steg över kinderna. Förolämpningen var inte vara riktad mot henne, utan även mot hennes Märke och det kunde hon inte tåla.
”Jag har inte bett dig att riskera nånting för min skull!”
Maria öppnade munnen för att svara, men avbröts av Vidar, som till helt nyligen suttit djupt försjunken över sin mobil.
”Nej, det var det jag som gjorde,” spottade han fram och blängde på Maria. ”Och du kunde ha tackat nej om det inte passade. Nu är det inte läge att komma och gnälla.”
”Förlåt, chefen”, sa Maria och sjönk ihop an aning där hon satt. Sedan satt och hon blängde ömsom på Vidar, ömsom på Nanna när hon trodde att ingen av dem såg.
Nanna suckade. Det här var hennes första kontakter med människor från andra Märke än hennes eget, och hittills hade det inte gått särskilt bra. Hon saknade sina bifrostvänner från skolan. Dem var det enkelt att umgås med. Inte som här, där de flesta tycktes fientligt inställda redan innan hon sagt ett ord till dem. Unn verkade vara det enda undantaget. De tyckte inte om Bifrost, så mycket var klart. Varför var det ingen som bemödade sig om att förklara. Hon lutade sig bakåt på den obekväma låda hon satt på och lyssnade istället för att försöka delta i något samtal.
Sten och Maria började gå igenom innehållet i ryggsäckarna. De hade mat för två dagar, vilket de konstaterade skulle räcka gott och väl. Unn intresserade sig för Disas kläder och Disa pratade sig varm om hur de material och snitt som Vanadis använde valdes inte bara för utseendets skull utan lika mycket för att alltid vara följsamma och praktiska.
”Det är betydligt lättare att till exempel klättra eller dansa i kläder som smidigt följer kroppen än sådana som hindrar dig att fullfölja vissa rörelser.”
”Men de där långa klänningarna som bara en skyltdocka kan passa i då? De ser ju ut som att man inte kan nysa i dem ens, än mindre klättra på väggarna.”
Disa, som verkligen var byggd ungefär som en skyltdocka, högrest och med långa ben, bara skrattade.
”De är borta ur kollektionerna för länge sen. De enda ställen de lever kvar på är hos stereotypa propagandabilder hos Grendel och Bifrost. De är tacksamma när ni vill porträttera oss som sköra och verklighetsfrånvända. De är så långt från sanningen om det moderna Vanadis man kan komma.”
”Att det man ser i sitt Flöde är lögner är väl knappast nån nyhet för nån av oss”, bröt Maria in, samtidigt som hon kastade en snabb blick åt Nannas håll. Men Nanna hade bestämt sig för att inte låta sig provoceras mer. Hon fick reda på mer genom att bara sitta tyst och lyssna.
På andra sidan om det provisoriska bordet satt någon som också lyssnade. Det såg inte så ut, för Vidars huvud var framåtböjt och blicken doldes under den svarta luggen, men tillrättavisningen av Maria för en stund sedan avslöjade att han inte var så inne i sin egen bubbla som det verkade. Han hade dragit upp ena benet och såg ut att trumma med fingrarna mot låret. Nanna kunde inte se mobilen från sin vinkel, men förstod att han hade den där. Hans fingrar rörde sig snabbare än hon hade trott var möjligt. Hur hann han se vad han gjorde?
***
Väntan blev lång. Eftersom de satt i en godsvagn utan fönster fanns det ingenting som tydde på att de faktiskt tog sig någonstans förutom den svaga sugande känslan i magen när tåget ljudlöst susade fram. Maria och Unn rotade i lådorna som var deras medpassagerare men verkade inte hitta något av intresse. Mat och kläder, mestadels uniformer. Sten lutade sig tillbaka mot tågväggen och slumrade till och Disa inredde ett utrymme åt sig längst bak i vagnen där hon satte sig i skräddarställning och började meditera. Vidar hade inte rört någon annan kroppsdel än fingrarna på hela tiden. Nanna började fantisera om att han i själva verket inte alls höll på med något viktigt hackande utan bara fördrev tiden med något spel. Hon tog upp sin egen, döda, mobil ur fickan. Utan tillgång till Nätet kunde hon själv inte ens få åtkomst till spelen.
***
När tåget stannade första gången blev Nanna glad. Äntligen hände det något! Men när hon fick se de andras stressade reaktioner insåg hon snabbt att ett tåg i rörelse var att föredra. När som helst kunde någon öppna dörren till deras vagn.
Unn och Sten flyttade på lådor. Maria drog med sig Nanna längst in i ett hörn och Disa var som en spindel som klättrade upp på väggen och plötsligt var förvunnen någonstans under taket. Vidar ryckte ner alla pannlampor och släckte dem. Hela vagnen låg i mörker och nu kunde de inte göra något annat än att lyssna och vänta.
Visst hördes röster utanför. Nanna kunde inte urskilja vad som sades även om hon ansträngde sig. Det var Bifrostfolk där ute. Vidar hade antagligen rätt i att det var klokt att hålla sig undan från armén, men Nanna tyckte ändå att det kändes konstigt att gömma sig för sitt eget Märke. Hade det varit Grendel eller Vanadis hade hon inte tvekat en sekund. De låg i krig med varandra, och hade så gjort sedan innan hon föddes, med undantag för några korta perioder av vapenvila. När hon trodde att Unn och Vidar var Grendel som hade tillfångatagit henne hade hon varit livrädd. Nu kunde hon inte riktigt förmå sig att känna någon större oro för egen del. De var ju hennes Bifrost. Det skulle säkert gå att förklara för dem hur hon hade råkat hamna här. Det skulle ha varit mycket enklare. Om hon bara reste sig upp och öppnade dörren och anmälde sig själv skulle det finnas vuxna där, riktiga vuxna och inte som Unn och de andra som knappt var över 20 och inte betedde sig som några trygga föräldrafigurer precis, människor som tog hand om henne och såg till att hon fick komma till sina föräldrar. Hon skulle få sitta i en bekväm tågvagn och någon skulle laga hennes mobil och… Nanna kände hur tårar började välla upp i ögonen. Det här var så orättvist på något sätt. Det enda som höll henne tillbaka från att göra just det, bara öppna dörren och ropa ”snälla, hjälp mig!” var att det skulle försätta de andra i gruppen för fara. Ingen av de andra såg ut som Bifrost. Och även om Nanna var övertygad om att Bifrostsoldater tog väl hand om sina fångar (till skillnad från vad man hörde om Grendel lite då och då) skulle de bli just fångar. Och Nanna var inte säker på att de var så oskyldiga att de enkelt skulle släppas i någon utväxling. Kanske var de efterlysta, kanske hade de gjort saker som gjorde att de förtjänade att fängslas. Helt uppenbart var ju att de rörde sig i lagens skuggområden. Och bara därför måste Nanna stanna kvar i skuggorna hon också, trots att det enda hon gjort fel var att befinna sig på fel plats vid fel tillfälle.
En snyftning slapp ut innan Nanna hann hålla tillbaka den. Det kändes som att den ekade i den tysta godsvagnen. Nanna anade en rörelse bredvid sig och sedan kände hon en hand treva efter hennes. Hon grep om Marias hand och tryckte den medan hon kämpade för att hålla tillbaka ytterligare ljud. Självklart kunde hon inte överlämna sig själv. Hon tyckte inte ens om de här människorna, men hon var bunden till dem nu.
Så sattes tåget i rörelse igen, utan att dörren till godsvagnen öppnats. En kollektiv suck av lättnad kändes mer än hördes och en efter en började pannlamporna tändes på nytt.
”Vidar, vad vet du?” frågade Sten och nickade mot mobilen i Vidars hand. Nanna visste inte var någonstans i vagnen han hade befunnit sig i mörkret, men uppenbarligen hade han inte förspillt tiden.
”Nåt slags omförflyttningar,” spottade han nu fram på sitt vanliga vis. ”De har krypterat passagerarlistorna rätt väl för att vara Bifrost, men soldater har gått av och soldater har gått på, så mycket kan jag säga. De kommer att stanna några gånger till innan det är dags för oss att hoppa av. Förhoppningsvis behöver de inget i bagaget under tiden, men vi kan inte vara säkra.”
De andra nickade. Nanna undrade hur långt de skulle åka, men lät bli att fråga.
Unn kom fram till henne med ett knyte i handen. Hon räckte småleende fram paketet mot Nanna.
”Det är bifrosttång på. Jag hittade dem i en av lådorna.”
Nanna skyndade sig att veckla upp pappret, och mycket riktigt. Smörgåsarna såg ut och luktade ljuvligt välbekant. Pålägget var en av hennes favoriter. Hon såg upp på Unn.
”Du har ingen aning om hur mycket jag har saknat bifrostmat. Tack!”
Unns leende blev bredare.
”Anade gjorde jag nog”, svarade hon. ”Du har inte precis sett ut att njuta av måltiderna hos oss.”
Nanna hade inte trott att hon varit så lätt att läsa. Hon hade ätit det som bjudits henne utan att klaga, men uppenbarligen hade Unn lagt ändå lagt märke till att hon inte gillat maten något vidare.
”Man vänjer sig” sa hon nu. ”Men jag har packat ner några bifrostsmörgåsar till i din ryggsäck ändå.”
Nanna tackade och tog en stor tugga av det ljuvliga brödet. Hon var för hungrig och tacksam för att invända mot Unns uppenbara stöld från bifrostarmén. Gjorde det henne till medbrottsling?