Nanna hann inte prata mer med Alvis innan Vidar dök upp och hävdade att ”vi måste prata”, med en sidoblick på Nanna som tydligt signalerade att hon inte var en önskvärd åhörare av detta samtal. De försvann båda i vimlet, och Nanna stod ensam kvar utan att veta vart hon skulle ta vägen.
Hon behövde inte stå och se vilsen ut någon längre stund, för Unn dök upp och lade armen över hennes axlar.
”Nu behöver vi en dusch”, konstaterade hon och ledde Nanna bort längs en av gatorna. Nanna följde lydigt med. Hon hade inte fått chansen att tvätta sig sedan bomben föll och längtade efter att få ställa sig i en varm, ren duschstråle.
Den korta promenaden på något hundratal meter tog dock betydligt längre tid än den hade behövt eftersom Unn hela tiden mötte människor som hälsade henne välkommen tillbaka, undrade om alla galna rykten var sanna och vem är bifrosttjejen egentligen, en ny rekryt eller?
På den sista frågan svarade Unn att ”Nanna här står under mitt ansvar”, på ett sätt som tystade alla eventuella följdfrågor. Nanna var tacksam över den beskyddande roll Unn hade tagit på sig gentemot henne. I vanliga fall var Nanna en person som gillade att känna sig självständig och oberoende, men efter gårdagens bokstavliga upp-och-ner-vändning av hennes verklighet kändes det tryggt att någon annan tog kontrollen. Och tusen gånger heller då Unn än Vidar.
De kom fram till vad som visade sig vara ett gammalt gym. Träningsmaskinerna hade ett lager av damm över sig, men det syntes att omklädningshytterna och duscharna användes, och städades, ofta. Unn plockade fram tvål och handdukar åt dem båda ur ett skåp och visade sedan var hon skulle lägga sin smutstvätt.
Nanna tittade ner på sina smutsiga, men likväl egna, kläder och Unn förstod direkt hennes dilemma.
”Oroa dig inte”, sa hon. ”Det finns Bifrostgrejer också.” Hon skrattade åt Nannas lättade min, men sa att hon förstod precis hur det kändes. ”Vi har ju egentligen lämnat Märkena bakom oss, men de flesta av oss har ganska svårt att bryta gamla vanor. Och nånting måste man ju ha på sig. Nu råkar ju svart vara den snyggaste färgen, rent objektivt sett.” Hon gjorde en gest mot sina egna, helsvarta kläder.
Nanna stod länge i duschen och lät det varma vattnet rinna nerför kroppen. Det sved i alla rivsår och skrubbsår hon fått efter kullerbyttan över glassplittret tidigare, men det var konstigt nog på ett skönt sätt, och hon lät det svida.
När hon kom ut med en handduk om kroppen visade Unn henne ett stort förråd med kläder. De var prydligt sorterade i tre grupper. Det behövdes inga skyltar för att Nanna skulle hitta till det färgglada gytter som var bifrostavdelningen. Hon hittade en ljusblå t-shirt med en enhörning tryckt på bröstet och ett par shorts av samma modell som de hon haft innan. T-shirten var av största sannolikhet från förra årets kollektion, men trots att det kanske var första gången hon tog på sig ett årsgammalt klädesplagg ägnade hon det inte mer än en kort, något förundrad, tanke. Hon hittade ett par skosnören som nästan, men inte riktigt hade rätt blå nyans, och snörade om sina en gång skinande vita, men nu ganska dammiga, sneakers. När hon bytt om lämnade hon gymmet tillsammans med Unn, som hade på sig ett svart linne under en öppen kort jacka i läderimitation.
”Jag gillar din jacka”, sa hon, mest för att vara artig.
”Tack” sa Unn och såg förvånad ut. ”Funderar du på att konvertera?”
Nanna ruskade på huvudet så att det turkosa håret flög. Det var en gest väldigt typisk för Bifrost. Det var alltid extra roligt att göra det när håret var nyfärgat och man såg hur den nya färgen liksom tog över hela synfältet.
Unn skrattade, fast hon rimligtvis inte kunde förstå hela innebörden av gesten. ”Din huvudvärk har blivit bättre, ser jag”, sa hon.
”Vad händer nu?” frågade Nanna när de var ute på gatan igen. Det hade nästan blivit en vana det här med att inte ha kontroll över mer än någon halvtimme eller så in i framtiden i taget.
”Nu blir det fest!” meddelade Unn leende. Nanna lade märke till att hon var mycket mer avslappnad nu än hon verkat tidigare. Kanske hade Nanna inte varit den enda som var rädd. ”Vi har varken blivit skjutna eller tillfångatagna”, sa hon däremot nu hurtigt. ”Och det är något vi inte är sena med att fira i det här sällskapet.”
”Är jag bjuden då?” frågade Nanna dumt. Hennes status var ju fortfarande mycket osäker. Ingen, förutom kanske Vidar, behandlade henne som en fånge, men samtidigt var hon inte riktigt en inbjuden gäst. Snarare kanske en oinbjuden sådan.
”Skojar du? Du är ju kvällens hjälte!”, hävdade Unn då. ”Hade det inte varit för dig hade jag och Vidar kanske inte tagit oss hit alls idag.”
Nanna ryckte på axlarna. Hon hade bara reagerat instinktivt, inte alls planerat att bli någon hjälte.
”Ja, Vidar gjorde ju sin del också förstås. Men när det gäller honom har han räddat livet på mig så många gånger att jag börjat tappa räkningen. Han är vår bästa programmerare. Han styrde ett förbannat tunnelbanetåg med den där lilla mobilen! Fast säg inget om det till honom, han är kaxig nog som det är.”
Nanna himlade med ögonen och Unn skrattade på nytt. Precis som hennes röst var skrattet hest, nästan raspigt.
”Så, vad är det här för ställe?” frågade hon, delvis för att styra samtalet bort från ämnet Vidar.
”Det här är Aros”, svarade Unn med namnet Nanna redan hört flera gånger men som inte sa henne någonting.
”Det är en gammal stadsdel som ingen bryr sig om längre. Vi har använt den som bas i nästan ett år nu.”
”Var det Grendel, förut?” frågade Nanna. Hon hade aldrig varit i en grendelstadsdel tidigare. Men de grå, dystra fasaderna och osmyckade gatorna verkade minst olikt deras stil av de tre.
”Ja, det kan man väl säga”, svarade Unn. ”Inte när det byggdes förstås, de här husen är rätt gamla. Moderna grendelbyggnader har nästan alltid svarta fasader. Men det tillhörde Grendel innan det övergavs.”
”Varför övergavs det?”
”Ja, du ser ju hur det ser ut” sa Unn med en gest mot omgivningen. ”Som sagt, nån säsong blev det modernt med svarta hus, och då flyttade folk härifrån och in i nybyggda lägenheter. Efter några år glömdes hela Aros bort.
Nanna hade svårt att föreställa sig hur en hel stadsdel, där människor hade levt sina liv, bara kunde falla i glömska.
”Men nån måste det väl finnas som minns att de bott här?”
Unn ryckte på axlarna. ”Säkert. Men de är inte tillräckligt intresserade för att komma hit och titta i alla fall. Särskilt inte efter att tunnelbanan slutade gå hit. Folk hittar helt enkelt inte.”
Nanna hade svårt att föreställa sig hur det Unn berättade kunde vara möjligt. Fanns det övergivna bifrostkvarter också, någonstans, dit inte tunnelbanan längre gick? Visst hade Nanna och hennes familj flyttat flera gånger, hon kände ingen som hade bott i samma lägenhet i mer än fem-sex år, men alla de gamla platserna fanns ju kvar. Det var andra som bodde där nu. Andra barn lekte i hennes gamla rum eller lärde sig skriva och räkna i hennes gamla skola. Eller? Kunde hon verkligen vara säker på det?
”Jag förstår om det här är förvirrande för dig” sa Unn. Nanna skakade på huvudet.
”Det har gått förbi det stadiet nu”, konstaterade hon torrt. ”Jag har slutat låta mig förvirras och bra följer med.”
Unn log inte nu, nickade bara. ”Det kan vara en klok överlevnadsstrategi”, tyckte hon. “Hur mycket uppfattade du egentligen av vad som hände därborta efter att den där bomben föll?”
“Att allting blev tyst och svart” summerade Nanna. ”Sen spydde jag i Vidars knä.”
Grid skrattade åt det sista. ”Haha, just det. Tro mig, det förtjänade han.”
Nanna uppfattade en värme i Unn röst när hon pratade om Vidar. Hennes blick fick en lite mjukare kant. Nanna undrade om det var någonting mellan dem båda. Unn verkade använda frasen ”jag och Vidar” ganska ofta. Nanna bestämde sig för att inte fråga om saken, det skulle nog märkas tids nog, och hon ville inte verka för intresserad av svaret. Dessutom fanns det viktigare saker att ta reda på för tillfället. Som vad som hade hänt med hennes familj. Det var dock inget som Unn kunde svara på.
“Det är ju bara ett fåtal av oss som har åtkomst till Molnet. Alvis och de andra har nog lite att göra ikväll. Men vi ska se till att du får en liten paus från allt det där”, lovade hon, just som de kom fram till en byggnad med porten på vid gavel och ljud och ljus strömmande ut.
Till en början var festen bara en förlängning av Unns och Nannas tidigare promenad till gymmet. Unn gick före in i vimlet, kramade människor till höger och vänster, svarade på frågor och berättade för alla som ville höra på om hur de hade hittat Nanna (på Unn lät det i det närmaste som om de bokstavligen hade fiskat upp henne ur en rykande bombkrater) och hur Nanna senare hade hjälpt dem att fly från de svartklädda soldaterna som alla verkade referera till som Tivar.
Efter en stund började människor att vända sig även till Nanna med sina frågor. Hon svarade på dem så gott hon kunde, samtidigt om hon proppade i sig mat från buffébordet. Hon hade inte fattat hur hungrig hon var förrän hon tog den första tuggan.
Den svåraste frågan, som i stort sett alla ställde efter en stund, var vad hon skulle göra nu. ”Har Alvis rekryterat dig, eller?” Nej, det kunde hon väl inte påstå. ”Välkommen till Aros” var allt Alvis hade sagt. Om det var ett välkomnande som sträckte sig bara för kvällen eller för en längre tid kunde hon inte svara på. Och rekryterat? Nanna visste ju inte ens till vad. Efter hand som kvällen gick lyckades hon ändå få några pusselbitar till den stora förvirrande gåta som var hennes nya tillvaro.
Ja, de var nomader, kunde man kanske säga. Fast ändå inte vanliga nomader, inte som ”de där trasiga stackarna som lever på sånt de hittar i folks sopor”. Fast de hade lämnat Märkena, det var de alla överens om, trots att minst hälften av dem gick att placera i något av de tre Märkena efter bara ett ögonkast. Den uppenbara frågan ”varför” hängde flera gånger i luften, men av någon anledning ställde Nanna den aldrig, och ingen tog något eget initiativ att förklara. För dem alla verkade det självklart, men för Nanna var det en helt okänd värld. Människor som inte tillhörde något Märke, som frivilligt hade valt att inte göra det. Nog för att det alltid hade varit svårt för Nanna att förstå hur någon kunde vilja vara Grendel eller Vanadis, men för de allra flesta var det ju något de fötts in i. Nanna hade nog alltid föreställt sig att alla skulle vilja vara Bifrost om de väl förstod vad det innebar. Folk visste helt enkelt inte bättre. Det här var på en helt annan nivå av obegriplighet. Det var som om de här människorna frivilligt valt bort själva livet. Ja, kanske inte valt bort att andas och äta och sova. Men valt bort allt det som livet innehöll. Det som var meningsfullt och gjorde att man fortsatte att andas och äta och sova dag efter dag. Vad fanns kvar när man tog bort sitt Märke? Nanna kom på sig själv med att försöka komma på vad som kunde finnas i deras Flöden, tills hon kom på att de flesta antagligen inte hade några mobiler alls. Själv hade hon hela tiden ena handen i fickan, fingrande på sin bortkopplade, tomma mobil. Hur stod de här människorna ut dag efter dag utan någon kontakt med omvärlden? Ända sedan bomben föll hade Nanna känt det som om hon befann sig i en bubbla. Den tillfälliga dövheten hade naturligtvis gjort sitt, men även nu sedan hon verkade ha återfått det mesta av hörseln var det som om hon befann sig helt isolerad från allt begripligt sammanhang. Hon kunde inte kontakta sin familj eller få några nyhetsuppdateringar om vad som hänt hemma. Hon kunde inte heller köpa några tunnelbanebiljetter eller sätta igång GPS:en för att hitta hem. Var det så Alvis rekrytering gick till? Ta ifrån folk deras enda sätt att hitta tillbaka till resten av världen, och de har inget annat val än att stanna.
Men Nanna kunde inte se några tecken på att någon annan hon pratade med var där av något annat än egen vilja. De pratade beundrande om Alvis och entusiastiskt om Aros, men de gick samtidigt aldrig in på några detaljer kring vad det egentligen var de gjorde där. Vad hade dessa människor gemensamt? Vad var det som höll dem samman? Det kunde väl knappast bara handla om vad de inte var som lyckades skapa den sammanhållning hon såg?
Trots att Nanna hittills inte hade sett någon i gruppen bära vapen eller hört någon öppet erkänna det anade hon ändå att de måsta vara inblandade i kriget mellan Märkena på något sätt. Unn och Vidar hade ju varit på plats när bomberna började falla över Bifrost, och händelserna under färden till Aros avslöjade att de hade fiender, även om Nanna inte alls förstod vilka de var. Dessutom hade Unn pratat om att hon hade Vidar att tacka för sitt liv många gånger om. Hur många gånger kunde man rädda någons liv under ett brinnande krig utan att själv få blod på sina händer?
Vidar dök upp på festen senare på kvällen. Han stod ensam och Alvis syntes inte till någonstans. Hon såg att även han hade bytt om och fixat till sig. Skjortan var nu återigen svart, men Nanna kunde inte avgöra om det var samma modell som den han hade haft på sig innan hon lyckades kräkas på den. Hon kändes hur det hettade till i ansiktet av skam bara av att hon tänkte på det. Han hade fixat till håret också. På nytt låg luggen så att den precis antydde piercingen i det högra ögonbrynet. Så att man var tvungen att verkligen se efter, insåg hon försent när han plötsligt mötte hennes blick.
Skit! Hon ville verkligen inte att han skulle få för sig att hon stod och spanade in honom. Hon vände sig genast bort och började plocka åt sig mer saker från buffébordet.
***
Det var inte förrän nästa dag, efter en sen kväll som slutade med att Nanna fick sova i en extrasäng i vad som Unn refererade till som ”sin lägenhet”, men som inte var mycket mer än några standardmöbler och en garderob med svarta kläder i en helt osmyckad tvårummare, som Nanna fick träffa Alvis igen.
Hon och Unn stod i kön till någon slags matservering. Nanna försökte tyda menyn ovanför huvudet på den smala bifrostkillen i blå t-shirt och vitt förkläde som snodde fram och tillbaka bakom disken. Det verkade finnas olika sorters omeletter och crêpes, men hon kunde inte se några priser på rätterna.
När de kom fram till disken tog Nanna av gammal vana upp mobilen, innan hon kom på att Vidars meckande hade gjort det omöjligt för henne att nå sina krediter. Alvis kom upp på hennes vänstra sida, så det var inte förrän det dök upp en arm i hennes synfält som hon insåg att det ens stod någon där. Alvis lade en hand på hennes mobil och sänkte varsamt ner den.
”Du behöver inte betala något. Vi sysslar inte med krediter här.”
Nanna kunde bara titta frågande på Alvis, som log åt hennes förvåning.
”Vi arbetar rätt hårt på att inte bli hittade, och då kan vi ju inte gå omkring och göra en massa transaktioner fram och tillbaka, eller hur?”
De satte sig alla tre vid ett runt bord som var så litet att de knappt fick plats med både tallrikar och dricksglas.
”Jag förstår om allt det här verkar lite märkligt”, fortsatte Alvis när de hade satt sig. ”jag och Unn, vi har vant oss vid en annan vardag än den du kommer ifrån. Mycket av det du ser som självklart är sådant vi har lämnat bakom oss. Du får säga ifrån om det är något du inte förstår, så ska vi försöka förklara.” Alvis hade en lugn och behaglig röst när man väl hade börjat vänja sig vid det lite märkliga tonläget den hela tiden rörde sig inom. Alla ord var mycket klart och tydligt artikulerade, och Nanna märkte att hon lyssnade noga, och att Unn gjorde samma sak.
Medan de åt berättade Alvis om Aros. Här fanns matserveringar som den de satt i nu, vårdcentraler för de som blev sjuka eller skadade och stationer som den de hade besökt igår där man kunde sköta sin hygien och byta kläder. Alla hade egna lägenheter, det fanns gott om plats i de övergivna skyskraporna. Men bekvämligheter utöver det nödvändigaste hade inte prioriterats.
”Det finns planer på att öppna en nattklubb”, flikade Unn in med entusiasm i rösten. ”Vi behöver bara sno en ordentlig ljudanläggning så kan det bli ännu bättre fart på festerna än du fick se igår.”
Alvis log. ”Det är väl något som inte legat högst på prioriteringslistan tyvärr.”
Under samtalet plockade Nanna flera gånger upp mobilen, bara för att besviket stoppa ner den i fickan igen. Det fanns ju ingenting där.
Unn log varggrinet mot henne när hon tittade upp för tredje gången.
”Du vänjer dig av med det där snabbare än du tror.”
”Har ingen av er mobiler?”
Unn ryckte på axlarna.
”Jag har en liggande nånstans”, sa hon. ”Men det är inte som att jag kan använda den till nåt vettigt här. Det är mest de från Grendel som kan knacka kod som använder sina.”
”Som Vidar?”
”Ja, och några till.”
”Men inte du?”
Unn skrattade. ”Nej, jag har visserligen läst programmering i skolan, men jag är inte i närheten av Vidar och dom.”
”Det känns konstigt att inte ha nån kontakt med omvärlden”, tyckte Nanna. Nu var det Alvis som svarade.
”Har man levt hela sitt liv i tron att man är beroende av någonting, då blir man beroende till slut. Det är svår att föreställa sig ett liv utan det man bundit sitt liv kring. Men tro mig när jag säger att det är mycket enklare att ställa om än vad man tror, om man väl bestämmer sig för det. Det underlättar förstås att befinna sig på en plats som Aros, där nästan ingen annan använder mobiler. Då upptäcker man efter ett tag att de faktiskt inte är så användbara. Mobiler handlar i mångt och mycket om att kommunicera med andra. Och det enda som behövs för att kommunicera, det är ju andra människor att kommunicera med, eller hur?”
Nanna köpte inte riktigt argumentet fullt ut. Hon hade, till exempel, just nu ingen som helst möjlighet att kommunicera med sina föräldrar, eller med Signe. Hon kunde inte berätta för dem att hon var oskadd, eller i alla fall så gott som, eller ta reda på om detsamma gällde dem. De senaste timmarna hade varit så hektiska att hon knappt hade haft tid att ägna dem en tanke, men någonstans under allting annat var hon orolig för dem och rädd för att någonting allvarligt kunde ha hänt dem. Fiender, vilka de nu än var, både bombade och sprang omkring och sköt med automatgevär i hennes bostadsområde och hon hade själv undkommit med en hårsmån. Vad fanns det för garantier att de inte hade råkat ut för liknande saker som hon?
Efter en stund mumlade Unn fram en ursäkt som Nanna inte riktigt uppfattade, och lämnade Nanna ensam med Alvis. En lång stund satt de bara tysta. Det enda som hördes var bestickens skrapande mot tallrikarna när de åt upp det sista av frukosten.
”Jag ska svara på din fråga, alldeles strax”, sa Alvis till slut. Nanna höjde på ögonbrynen. Hon hade inte sagt något.
”Vad händer nu?”, fortsatte Alvis och artikulerade varje ord. ”Det är faktiskt en högst relevant fråga, och egentligen tror jag inte att du är den enda i Aros som ställer sig den just nu. Men de andra får förstås vänta. Jag förstår om det har varit ett par omtumlande dagar för dig.”
”Det kan man väl lugnt säga. Jag vet fortfarande inte vad allt det här handlar om.”
”Jag ska försöka berätta så mycket jag kan. Jag och Vidar har gjort en del efterforskningar.
Det fälldes ett flertal bomber över din stadsdel i förrgår eftermiddags. Det fanns en plan på att evakuera hela befolkningen i god tid, men någonting gick fel. Bomberna föll tidigare än beräknat, och larmet hann inte gå ut i tid. Ja, det fick ju du erfara från första parkett så att säga. Större delen av området är evakuerat vid det här laget, men det är inte helt tydligt vart alla civila har tagit vägen. Vi har ett par huvudspår att gå efter. Jag antar att du gärna vill veta vad som har hänt med din familj?”
Ett hopp började genast fladdra som en liten fjäril i Nannas mage.
”Kan ni hitta dem?”
”Vi hoppas det. Vidar jobbar på det i denna stund. Det verkar som att dina föräldrar har haft tågtransport ut ur området. Troligtvis är de på väg till någon av Bifrosts andra orter, vi vet bara inte exakt vilken än.”
”Men är de oskadda?”
”Med största sannolikhet, ja. Deras mobiler har i alla fall tagit sig ut ur det attackerade området, och Vidar har inte hittat deras personnummer i några av Bifrosts medicinska datasystem, så om de har några skador så är det inte så allvarligt att de behövt söka läkarhjälp för dem.”
Nanna kände hur en ljudlig suck lämnade hennes lungor. Hennes föräldrar var evakuerade. De var i trygghet. De var inte allvarligt skadade.
”Så, om inte Unn och Vidar hade dragit ner mig i tunnelbanan och tagit med mig hit, hade jag blivit evakuerad tillsammans med andra Bifrost då?”
”Troligtvis, om du hade klarat dig undan de första bomberna. Det var inte alla som gjorde det.”
”Men varför… varför gjorde de det egentligen?”
”Det får du nog fråga Unn om, är jag rädd. Men såhär i efterhand var det tur för båda Unn och Vidar att de gjorde det. Utan din brandsläckarmanöver hade de kanske inte klarat sig ända hit.”
Kanske hade Unn räddat livet på henne. Kanske hade hon i sin tur räddat livet på Unn och Vidar. Kanske. Nanna kom att tänka på det där Unn hade sagt om att hon inte längre höll räkningen på antalet gånger Vidar räddat hennes liv.
Alvis fortsatte. ”Det kommer att avgå en grupp härifrån snart som bland annat har till uppgift att eskortera dig till dom”, fortsatte Alvis. ”Vi kommer att behöva hålla oss i skuggorna och skynda långsamt. Även om det inte har skett några regelrätta attacker på över ett dygn nu betyder det inte på något sätt att kusten är klar. Soldaterna ni stötte på på er väg hit är ett tydligt exempel på det.”
”Bland annat?”
”Ja, bland annat”, sa Alvis med en slutgiltighet som visade att hon inte skulle få höra något om vad detta ”annat” skulle kunna vara.
”Vilka ingår i den där gruppen?
”Jag vet faktiskt inte riktigt. Det är Vidar som sätter ihop gruppen, och han som kommer att leda den.”
Nanna kunde inte låta bli att stöna högt när hon fick höra detta. Varför måste det alltid tvunget vara Vidar?
Alvis log överseende och påpekade att Vidar var en av de bästa de hade. ”Om det är någon som kommer att lyckas med att ta er från punkt A till punkt B utan incidenter är det Vidar.”
Nanna himlade med ögonen. Unn hade sagt ungefär detsamma om Vidar tidigare. Nanna tyckte fortfarande inte att det gav honom rättigheter att bete sig hur som helst.
”Men varför måste han vara så otrevlig?”
Alvis svarade inte genast, utan tittade istället ut över det lilla torget utanför. På andra sidan syntes tunnelbanestationen där de hade kommit upp dagen innan. Efter en stund verkade Alvis ha samlat tankarna, och började prata:
”Hur många människor från Grendel hade du träffat, innan allt det här hände?”
”Ingen…?”
”Hur många människor som inte tillhör Bifrost hade du träffat?”
Nanna svarade inte direkt, men egentligen behövde hon inte tänka efter. Hon och hennes familj hade alltid bott i områden med bara Bifrosthushåll. Hon gick i en Bifrostskola, handlade i Bifrostbutiker och blev bjuden på Bifrostfester. När skulle hon ha träffat någon annan?
”Ingen” svarade hon slutligen.
”Du har levt i en väldigt skyddad miljö”, fortsatte Alvis. ”Så det kanske är svårt för dig att se att det inte är en självklarhet för alla. Utan att gå in på några detaljer har Vidar under hela sin uppväxt fått lära sig att visa upp en hård yta. Att inte visa sig sårbar. Han visar väldigt sällan vad han egentligen känner. Men det betyder inte nödvändigtvis att han inte känner någonting.”
”Så du menar att han är sådär för att han är Grendel.”
”Till en inte obetydande del, ja. Hos Grendel är duglighet och handlingskraft ideal, medan mjukare egenskaper som empati och taktfullhet inte värderas lika högt. Det betyder inte att Vidar saknar empatisk förmåga, bara att han är van vid att inte visa den. Vidar har lämnat Grendel, men det var trots allt inte så länge sen.”
”Men Unn då? Lämnade hon Grendel tidigare?”
Åt detta skrattade Alvis. ”Du menar eftersom du tycker att hon är trevligare? Nej, det beror inte på att hon stått utanför Märkena längre tid. Hon och Vidar kom hit tillsammans. ”
”Men…?”
Alvis bara log ett hemlighetsfullt leende, och vägrade förklara sig närmare.
”Det är nog bättre om du vänder dig direkt till personerna ifråga om du är nyfiken på saker som rör dem själva. Det är inte min sak att berätta andra människors livshistoria. Är det något annat du vill veta? Något som rör det du själv varit med om de senaste dygnen?”
Nanna skrattade nästan högt. Var skulle hon börja? Med bomben? De svartklädda soldaterna? Flykten genom avstängda och bortglömda tunnelbanegångar? Aros och den märkliga blandning människor hon hittat här? Det kändes som att varje gång hon faktiskt fick svaret på en fråga gav det genast upphov till tre nya.
”Vilka är det ni slåss mot egentligen?”
Nu blev Alvis leende uppskattande, nästan imponerat. Nanna såg in i de grå ögonen och hittade en förvånansvärd värme där. Hon insåg att hon började tycka om denna Alvis. Som en förälder, eller kanske en riktigt bra lärare. Hon kände sig trygg i Alvis sällskap, som om dennes blotta närvaro kunde garantera att inga fler bomber skulle falla.
”Det är en mycket bra fråga”, konstaterade Alvis. ”Fanns det ett enkelt och rakt svar på den skulle vi kunna göra allt det här riktigt begripligt.”
Nanna höjde på ögonbrynen. Hon var förvånad över att även Alvis medgav det obegripliga i den situation som alla andra hittills verkade ha tagit för normal.
”Tyvärr måste jag göra dig besviken”, fortsatte Alvis. ”Det finns inga enkla svar. Och sanningen är att de invecklade svaren är av den sort som jag tror att du helst inte vill höra. Men när du väl har hört dem går det inte att vända om längre.”
Besvikelsen måste ha synts i Nannas ansikte, för Alvis leende blev deltagande och Nanna kände hur en sval hand lades på hennes axel.
”Kunskap om vem och varför i en konflikt innebär alltid ett ansvar att ta ställning. Endast om du är redo att ta det ansvaret är det relevant för dig att veta alla detaljer.”
”Och hur ska jag veta om jag är redo innan jag vet vad det handlar om?”
”Det kan du naturligtvis inte. Så tyvärr blir du tvungen att lita på mitt omdöme för närvarande. Du har inte valt det här, Nanna. Allt du ville var att komma hem, och det är det vi ska hjälpa dig med.”