”Stanna”, ropade soldaten och riktade mynningen på en groteskt stor sak som Nanna antog var ett vapen mot dem. ”Händerna på huvudet, inga plötsliga rörelser.” Nanna vred sakta på huvudet, ansträngde sig för att hennes vridning inte skulle kunna definieras som ”plötslig.” Hon kunde se Vidars ansikte i profil från den plats där han stod snett framför henne. Hans käkar var sammanbitna och en muskel framträdde på sidan av halsen. Hans blick var för första gången på timmar inte längre riktad ner på hans mobil, utan stirrade nu med en obehaglig tomhet rakt fram. Sakta, sakta lyfte han sina händer och knäppte dem bakom nacken. Nanna gjorde detsamma. Från där hon stod kunde hon inte se om Unn också följde Vidars exempel, men vakterna upprepade sig inte. Det var fortfarande alldeles tyst omkring dem. Det enda ljud Nanna uppfattade var hennes egna dunkande hjärtslag, och de kände hon snarare än hörde.
”Vad är det vi har hittat egentligen?”
Nanna ryckte till av rösten, som nu lät mycket närmare. Hennes dåliga hörsel hade inte uppfattat stegen när soldaten närmade sig. Hon flyttade långsamt blicken från Vidars nacke och såg att de fyra soldaterna nu stod bara några meter ifrån honom. De pekade alla på honom med sina skjutvapen. Kläderna var svarta, hjälmarna de bar var också svarta, inklusive de nerfällda visiren. Men det var inte grendelsvart. Nanna, som aldrig hade ägt ett svart klädesplagg i hela sitt liv, hade inte trott att det gick att uppfatta mer än en nyans av denna i Bifrostkretsar så ofta föraktfullt kallade icke-färg. Men när Vidars och Unns svarta kläder signalerade regelförakt, farlighet och adrenalin kunde Nanna när hon såg dessa svarta uniformer bara associera till någon slags obestämd kyla som kröp innanför skinnet på henne på ett oförklarligt sätt. Det gick inte att sätta fingret på vad det var. Kanske var det att de såg ut som kopior av varandra med sina nedfällda visir och totala avsaknad av personliga kännetecken. Kanske var det bara de där obehagliga vapnen som de fortfarande alla riktade mot Vidar som gjorde att Nanna fick rysningar.
”Två grendelgangsters och en bifrostfjolla. Ute på promenad tillsammans i förmiddagssolen”, fortsatte rösten och dröp nu av överlägset hån. Nanna kunde inte avgöra med säkerhet vilken av de anonyma figurerna det var som hade talat. ”Och det vill ni att vi ska tro på?”
”Ser snarare ut som nomader på maskerad”, inflikade en annan röst, lika föraktfull.
”Ni har missat en liten detalj, ungar” fortsatte den första. ”Grendel och Bifrost gillar inte varandra! Ni kanske ska försöka komma ihåg det nästa gång ni vill försöka passera förbi obemärkta.”
Av någon anledning gjorde soldaterna ingenting mer än att bara stå där och skicka spydigheter mot dem. De kom inte närmare men de sänkte inte heller sina vapen. Nanna vågade sig på att sakta vrida huvudet åt sidan igen. Blicken fastnade på Vidars hopknäppta händer som vilade mot hans bakhuvud. Som om de skulle kunna berätta för henne vad som skulle ske härnäst. Kanske ge henne något slags tecken. Hela situationen var så overklig och samtidigt så skrämmande att Nanna kände det som om hennes medvetande kopplades bort från kroppen, som stod där och blev pekad på med dödliga vapen. Därför tog det en stund innan det riktigt gick upp för henne vad det egentligen var hon såg. Vidars fingrar rörde sig. Det gick inte lika snabbt som när hon tidigare sett honom knappa fram kommandon på sin mobil, men det var ingen tvekan om att det var samma typ av rörelser det handlade om. Han hade fortfarande mobilen i händerna! Nanna drog ofrivilligt ett snabbt, tydligt hörbart andetag, och insåg precis för sent att hon naturligtvis borde titta åt ett annat håll för att inte avslöja Vidar och vad det nu var han höll på med. Hon vände blicken framåt och mötte där ett kallt, svart visir och trots, eller kanske tack vare, att hon inte kunde se ögonen som dolde sig där bakom kändes det som om de kunde se rakt igenom henne. Hon sänkte blicken, och fattade ett beslut.
Efteråt skulle historierna om den här händelsen berättas som om den vore en hjältesaga. Nannas iskalla agerande skulle hyllas som en bragd. Men även de versioner som lyckades återge det faktiska händelseförloppet någorlunda korrekt missade helt poängen när de bredde ut sig om den helt oprövade Bifrosttjejen som hjälpte självaste Unn och Vidar ur en livsfarlig knipa. Det enda riktigt modiga Nanna gjorde den här dagen var hostattacken som inledde allting. Allt som hände efter det var bara impuls och ren överlevnadsinstinkt. Det var rädsla, inte mod, som styrde. Men när hon stod där med handflatorna mot bakhuvudet och soldaternas svarta visir som tycktes blänga på henne var hon hela tiden väl medveten om att om hon drog uppmärksamheten till sig kunde det bli det sista hon gjorde i livet. Och ändå tvekade hon aldrig att göra det. Bättre hon än Vidar, om någon av dem skulle ha den minsta chans att ta sig därifrån.
Så hon hostade. Hon motstod reflexen att ta ner armen för att dölja hostan i armvecket som hon blivit uppfostrad att alltid göra, och hostade framåt, nedåt i en simulerad hostattack som snabbt övergick i en äkta och som fick ögonen att tåras för henne. Reaktionen från soldaterna var omedelbar.
”Vad fan gör du, nomadslödder?”
”Har ni inte lärt er nån hyfs alls i Skuggorna?”
”Vad tror du? De är ett obildat pack, hela högen.”
Nanna fortsatte att hosta tills det kändes som om hela svalget var belagt med sand och en av soldaterna sa åt henne att om hon inte fick tyst på hostan genast skulle han hjälpa henne den saken. Om Nanna inte hade varit så rädd hade hon skrattat åt den krystade repliken. Försökte de här människorna efterlikna filmskurkar? Men hon insåg allvaret i situationen och tystnade, alltjämt stirrande på marken mellan sina egna och soldaternas fötter. Hon vågade inte se på Vidar, kunde bara hoppas att hon hade gett honom tillräckligt med tid. Hon fick aldrig reda på hur stor betydelse hennes avledande manöver faktiskt hade, Vidar var som med allting annat fåordig om saken. Men hur som helst gick det inte många sekunder efter att Nanna hade slutat hosta förrän soldaterna plötsligt började röra sig oroligt och lyfta sina vapen, rikta dem mot något annat, bakom Nanna och de andras ryggar. Sedan hände allting på en gång. Soldaterna ropade obegripliga kommandon, Vidar kastade sig ner på marken, också ropande någonting, ljudet av skottlossning började fylla Nannas friska öra och det stora panoramaglaset i byggnaden alldeles bredvid dem exploderade i tusen kristallklara bitar. Nu fanns bara en tanke kvar i Nannas medvetande. Bort. Hon måste bort från den här platsen. Och kvar efter den krossade glasväggen fanns nu ett öppet hål rakt in i en tom byggnad. Nanna gjorde en kullerbytta, rullade över glaskrosset som täckte marken och tog sig in i byggnaden. Hennes trasiga hörsel gjorde henne desorienterad för ett ögonblick. Hon hade hamnat på rygg, med ansiktet vänt mot ett vitmålat tak tre meter ovanför hennes huvud. När hon tog stöd mot marken för att resa sig upp kände hon med en skärande smärta i handflatorna att hon låg på det glassplittertäckta golvet precis innanför den krossade glasväggen. Hon rullade över på mage istället, drog upp underarmarna framför bröstkorgen och tog spjärn. Istället för att få överblick över scenen hamnade hon med ansiktet bara några centimeter från en knallröd metallcylinder. ”Använd endast vid fara” stod det med svarta bokstäver mot gul bakgrund. Det var en brandsläckare. Nanna letade febrilt bland minnesbilderna från katastrofövningarna i skolan. Det var nåt med en plombering man måste rycka loss och sen…
Nanna ställde sig upp på knä och riktade samtidigt släckaren mot öppningen i glasväggen hon just kommit in i byggnaden genom. Hon såg Unn komma krypande på alla fyra efter henne, och bakom henne Vidar. Nanna riktade brandsläckaren mot de svartklädda gestalterna bakom dem och tryckte av som om den hade varit ett skjutvapen. Med ens täcktes hela världen framför henne av en tät kolsyredimma. Nanna skyndade sig att hoppa några meter åt sidan för att inte befinna sig på samma plats som hon hade gjort när hon försvann in i dimman. Hon hörde hur Unn och Vidar kravlade sig fram på knä över glassplittret framför henne. Det skramlade när någon av dem stötte i någonting. De var lika blinda som hon och fienderna som jagade dem. Skottlossningen verkade inte upphöra. Nanna kröp ihop för att göra träffytan så liten som möjligt, och klämde återigen ihop handtaget tills koldioxiden omslöt henne som en gigantisk, gråvit bomullstuss. Då började hon krypa baklänges efter Unn och Vidar, mot tryggheten, eller i alla fall bort från den mest överhängande faran. Hon gick baklänges kräftgång över golvet och kände på nytt hur glasskärvor skar igenom huden på handflatorna. Då och då avfyrande hon en ny dos koldioxid för att inte dimman som omslöt henne skulle skingras. Hon styrde i sicksack för att inte erbjuda förföljarna en alltför förutsägbar flyktväg. Av det smattrande ljudet att döma hade de inte gett upp skjutandet bara för att de inte såg någonting. När brandsläckaren till sist svek henne reste hon sig upp och rusade utan att reflektera rakt in i byggnaden. Bort. Bort härifrån.
Hon kom ungefär fyra steg, sedan hamnade hon rakt i famnen på Vidar. Hon hann känna hans lukt, i bara en bråkdel av en sekund, innan han tog ett hårt tag om hennes båda axlar och flyttade ut henne på en armlängds avstånd. Han såg henne rakt i ögonen.
”Är du oskadd?”, frågade han. Nanna nickade stumt. Sedan sa han just det som hon önskade mest av allt att han skulle säga just då.
”Kom, jag vet en väg ut härifrån.” Sedan vände han ryggen till och började springa, utan att se efter om hon följde med eller inte. Nanna rusade efter hans snabbt försvinnande ryggtavla utan att ifrågasätta. De sprang genom en korridor, förbi dörrar och genom andra dörrar. De verkade befinna sig på ett hotell, att döma av de långa likartade korridorerna med stängda vita dörrar med små kortläsare på väggen intill. Nanna var bara vagt medveten om Unns siluett som skymtade förbi i ögonvrån på hennes dåliga sida. Hon fokuserade på Vidars grå skjorta som fladdrade bakom hans rygg där han sprang framför henne.
Nedför trappor sprang de, genom fler dörrar, hela tiden djupare och djupare in i en byggnad som verkade vara utan slut. När Nanna inte kunde höra någon skottlossning längre ville hon sakta ner, men Vidar bara sprang på och hon hade inget annat val än att följa efter. När han till slut stannade befann de sig i en vidsträckt lokal med väggar och tjocka pelare av grå betong. Deras steg fortsatte att eka genom den tomma ytan även efter att de alla tre hade slutat springa. Samma kalla typ av sken som hade lyst upp rummet de övernattat i vid tunnelbanan lyste här. De hade sprungit nerför minst tre olika trappor och måste befinna sig långt under marknivå.
”Parkeringshus”, konstaterade Unn och flåsade för varje stavelse.
Vidar nickade bara till svar.
”Kan vi komma upp nån annanstans?” frågade Unn.
”Räknade med det, men jag måste kolla” svarade Vidar, och hade plötsligt sin mobil i handen. Han var som en trollkarl med den där apparaten.
Unn vände sig mot Nanna.
”Inte illa för en rookie”, sa hon och log. Hon stod framåtlutad och flåsade, röd i ansiktet efter språngmarschen. Nanna kände sig exakt som Unn såg ut. Hon orkade inte ens lägga energi på att svara, log bara osäkert mot Unn, och började undersöka sina handflator. ”Som taget ur en actionfilm”, berömde Unn vidare. Så fick hon syn på Nannas blodiga händer.
”Vänta” sa hon. ”Jag har grejer för det där i väskan.” Unn drog med sig Nanna ner på huk och började rota i ryggsäcken. Så stannade hon upp mitt i en rörelse. Nanna såg hur hon kände med handen inuti väskan, tills hon lyckades peta ut ett finger genom ett hål i tyget. Av de stora ögonen hon gjorde förstod Nanna att det hålet inte hade funnits där tidigare. Unn drog upp en termos i rostfritt stål ur väskans innanmäte. Den dröp av en kletig vit vätska och Nanna kunde se att det fanns ett hål även i den.
”Du blev skjuten.”
Nanna hoppade till av Vidars röst, som fortfarande var helt befriad från känslor. Han tornade upp sig över Unn, hade ställt sig bredvid Nannas dåliga öra.
”Jag blev inte skjuten.” korrigerade Unn honom. ”Vår mat blev skjuten, men jag är förbannat glad att det inte var jag.” Nanna kastade en blick på Vidars ansikte. Hans käkar var fortfarande spända.
”Vi ska ändå till Aros nu”, sa han till slut och vände bort ansiktet. ”Vi behöver inte maten.”
Unn nickade och rotade fram det hon letade efter i ryggsäcken. Ingen av dem sa någonting mer, och Unn började rengöra Nannas och sina egna handflator med sprit. Nanna bet sig i läppen och vände bort blicken medan Unn plågade henne. Det fanns ingenting annat att titta på än Vidar, som stod kvar bredvid dem med mobilen i handen. Hans händer måste vara minst lika såriga som hennes och Unns, men han stoppade ändå inte undan mobilen, utan fortsatte med sitt knappande.
”Vad gjorde du?” kunde Nanna inte låta bli att fråga till slut, fast hon hade förstått vid det här laget vad Vidar tyckte om att svara på frågor.
Nu grymtade han bara något ohörbart. Nanna förtydligade sin fråga.
”När du gömde mobilen bakom huvudet. Vad gjorde du med den egentligen?”
”Visade mig”, svarade han nu kort, men när Unn lyfte på huvudet och bad honom förklara gjorde han det.
”Jag hade sett att det fanns en grendeltrupp i närheten” berättade han med sitt säregna framsnubblande sätt att tala. ”Så jag talade helt enkelt om var jag var.”
”Du dök upp på deras radar”, fyllde Unn i.
Vidar gjorde en grimas. ”Inte radar tekniskt sett men ja, min position dök helt plötsligt upp på deras skärmar. De kunde såklart inte låta bli att kolla upp det.”
”Och så hamnade de rakt i famnen på de där…” Nanna hade inget ord för de mystiska svartklädda soldaterna de just hade sprungit ifrån och som hade varit så nära att skjuta ner Unn. De var uppenbart inte Grendel, givetvis inte Bifrost och ingenting i deras utseende eller beteende gjorde det troligt att de skulle kunna vara Vanadis.
”Du lurade dem i ett bakhåll,” konstaterade Unn och för första gången kunde Nanna höra något som liknade ogillande i hennes röst.
”Om det var några jag lurade var det Tivar”, invände Vidar med rynkade ögonbryn under den svarta luggen, och gav samtidigt Nanna ett namn på de svartklädda. ”Grendeltruppen letade efter fiender, allt jag gjorde var att hjälpa dem hitta dem. De kom med vapen i högsta hugg och överraskade en fiende som för tillfället var koncentrerad på annat. Jag serverade dem Tivar på silverfat, om nåt borde de tacka mig.”
Unns ögon smalnade. Hon var inte övertygad.
”Det kunde du inte veta”, fortsatte hon ihärdigt, med en röst som nästan sprack innan hon nådde slutet av meningen. ”Du kunde inte veta att ettorna och nollorna du hittade i den där mobilen skulle ha vapen med sig när de kom runt hörnet.”
Hon stirrade på Vidar, som inte lyckades möta hennes blick. Istället tog han ett steg mot Unns ryggsäck som stod kvar på betonggolvet. Han pekade på kulhålet i den. När han tog till orda igen var det med en röst som fick det att krypa i skinnet på Nanna.
”Du hade kanske inte kommit undan med bara det där om inte jag hade gjort det jag gjorde”, sa han. ”Tänk på det innan du kritiserar mitt agerande igen.”
Så vände han dem ryggen och började gå, i motsatt riktning från varifrån de kommit. Unn drog en djup suck och tittade upp i taket, innan hon reste sig, kastade ryggsäcken över axlarna och började gå efter Vidar.
”Det värsta är att han har rätt”, sa hon så att bara Nanna kunde höra. ”Men det får det inte att kännas bättre. Kom, vi vill inte stanna här längre än nödvändigt.”
Till Nannas lättnad verkade de inte ha lika bråttom längre. Visserligen var hon nästan tvungen att springa ändå bara för att hänga med i de långbenta Vidars och Unns tempo, men det var betydligt bättre än den tidigare spurten på liv och död.
De hittade en trappuppgång och kom upp på marknivå igen. Gatan var lika öde som den de tidigare gick på hade varit innan den inte var det längre. De gick under tystnad och Nanna försökte få ordning på all ny information. Vilka var Tivar? Och vad hade de menat egentligen med det där hånfulla pratet om nomader som klädde ut sig? Hon vågade inte bryta tystnaden genom att fråga Unn eller Vidar, hon var för rädd att det kunde befinna sig fler av de där obehagliga soldaterna i närheten.
Tillslut svängde Vidar ner i en ny tunnelbanenedgång. Till Nannas förvåning satte rulltrapporna igång precis som vanligt när trion närmade sig. Tunnelbanan var visserligen övergiven, men uppenbarligen inte avstängd. Nanna fick en efterlängtad vilopaus när hon parkerade på ett trappsteg två steg bakom Vidar och två steg framför Unn och passivt lät det föra henne ner i underjorden. Även lamporna i taket och längs väggarna var igång här, men reklamskärmarna var svarta, hade visst ingenting att sända. Det var på något märkligt sätt nästan ännu kusligare än de helt nersläckta byggnaderna de hade gått förbi tidigare. Det hade en så tydlig prägel av att alla hade lämnat platsen i all hast. Att det inte var meningen att det skulle vara tomt på folk här. Att tunnelbanan var menad att gå precis som vanligt och föra människor runt till andra delar av staden.
Just när de nådde perrongen gick det upp för Nanna.
”Går tågen fortfarande?”
Vidar bara pekade på en skärm ovanför deras huvuden.
”2 minuter till avgång” meddelade den sakligt, som om allting var precis som vanligt.
”Alla människor är borta, men tunnelbanan fortsätter gå som om ingenting hade hänt?” frågade Unn skeptiskt. Vidar ryckte på axlarna.
”Det var väl ingen som tänkte på att stänga av den”, sa han likgiltigt. Det verkade inte som om det varken förvånade eller intresserade honom särskilt mycket.
Och det stämde. Efter två minuter kom tåget, och de hoppade in i en vagn. Unn och Vidar satte sig i var sitt säte mitt emot varandra. Nanna placerade sig under en linjekarta. Hon hade inte haft en aning om var hon befann sig sedan bomben exploderade, och nu letade hon ivrigt efter ledtrådar. Hon ville veta var de befann sig, och allra helst vart de var på väg. Hon kände inte igen namnet på stationen de åkte ifrån, men det fanns bara en linje på kartan som anslöt till den. Så snart hon kollat namnet på nästa station de passerade skulle hon lätt kunna följa tågets färd.
Problemet var bara att tåget aldrig stannade vid nästa station. Den bara blixtrade förbi. Samma sak hände med nästa, och nästa. Nanna hann precis bara avläsa stationsnamnen på skyltarna, och snart insåg hon att de inte alls stämde med hur linjerna gick. Hon vände sig om för att göra de andra uppmärksamma på det märkliga hon upptäckt, men stängde munnen genast när hon fick syn på Vidar. Han satt på sitt säte med benen brett isär och underarmarna stödda mot låren. I vänsterhanden hade han mobilen. Han mötte Nannas blick och ett triumferande leende började spela på hans läppar, ett leende som fick Nanna att rysa. Hon gick och satte sig på ett säte en bit bort.
Till slut stannade tåget och de hoppade alla av. Unn gav Vidar en blick när hon såg var de hade hamnat. Hennes ögonbryn var höjda i en tyst fråga, men Vidar svarade inte. Nanna såg sig omkring. Till skillnad från den station de åkte ifrån fanns här fler trasiga lampor än fungerande, och papperskorgarna svämmande över. Informationsskärmen som skulle tala om för dem var de befann sig var släckt, och de grendelsvarta väggarna var täckta med graffitti. Det var tydligt att ingen hade haft ansvar för att underhålla denna lokal på länge. Trots det kändes den inte alls lika övergiven som den renstädade perrong de lämnat. Den här stationen användes. Frågan var bara av vem.
Tydligen vänner, av Vidars och Unns plötsligt förändrade beteende att döma. Vidar sa visserligen ingenting högt, men han höjde en hand i luften med handflatan vänd mot Unn. Hon klappade till den med sin egen handflata med ett klatch och ett brett leende.
”Det där var inte helt tokigt gjort”, berömde hon honom och vände sig sedan även till Nanna med sitt leende. Nanna såg på Vidar. Han log inte, inte riktigt, men den där spänningen i halsen var borta och hans axlar tycktes ha sänkts med en decimeter. Han såg nästan avslappnad ut, även om Nanna tvivlade på om den där människan någonsin slappnade av helt.
Unn log mot Vidar en sista gång, sedan började hon gå mot trappan, vinkande åt Nanna att följa efter.
”Kom” sa hon. ”Så får du träffa de andra.”
”De andra” visade sig vara ett myller av människor, som mötte dem så snart de nådde toppen av trappan. Nanna uppfattade grå höghus och regn i luften, men inte mycket mer av omgivningen, så överväldigad blev hon av alla ansikten, frågor, motsägelser.
”Vad har hänt?” ”Hur kom ni undan?” ”Är ni oskadda?” ”Hur tog ni er hit?” ”Mötte ni trupper?” ”Mötte ni Tivar?”
Unn blev överöst av kramar och fraser som uttryckte lättnad och tacksamhet. Även Vidar fick sin del av uppmärksamheten, men inga kramar, noterade Nanna. Själv blev hon i stort sett ignorerad, vilket var skönt, för nu kunde hon ta ett steg tillbaka och se på alla dessa människor.
Det var den märkligaste blandning människor Nanna någonsin hade sett. Många var klädda som Vidar och Unn, i grendelsvart och metallsmycken. Men det var långt ifrån alla. Det fanns flera i Vanadisklädsel och Nanna kunde till och med skymta en kille en bit bort som hade samma nyans på håret som hon själv. Och sedan fanns det de som hon, hur hon än försökte, inte kunde placera. Nanna var så van vid att människor gick att placera i rätt fack efter bara en blick på dem. Bifrost, Grendel eller Vanadis – det hade aldrig funnits fler än tre alternativ. De här människorna, med kläder, frisyrer och smycken från olika brand, eller ibland sådant som inte tycktes höra hemma i något av dem, gav Nanna en hisnande känsla i maggropen bara genom att finnas där.
Efter en stund skingrade sig gruppen som på en given signal, och lämnade plats för en ny person, på många sätt den märkligaste av dem av alla.
Kort, till och med kortare än Nanna själv, klädd i ett oformligt klädesplagg helt i vitt som effektivt dolde alla kroppsformer. Hud som knappt tycktes ha mer färg än tyget syntes bara där händerna stack ut och från halsen och uppåt. Inget hår, bara en tätt sittande huvudbonad som kunde liknas vid en barnmössa som töjts ut så långt sömmarna tillät och ändå inte nådde ner till öronen. Under mössan syntes ett par högt välvda ögonbryn och stora gråblå ögon som såg rakt på henne, även efter att Unn ropat ”Alvis!” och börjat röra sig i nykomlingens riktning.
”Du måste vara Nanna”, sa den vita nykomlingen och tog Nannas hand utan att släppa henne med blicken med de där stora ögonen. ”Välkommen till Aros.”