”Jag gissar att du vill ha tillbaka den här?”
Nanna ryckte till. Vidar hade lyckats komma upp precis intill henne utan att hon hört det på sitt dåliga öra. Han hade ena handen nedkörd i byxfickan och den andra framsträckt mot henne med handflatan vänd uppåt. Där låg hennes mobil. Nanna kunde knappt urskilja den lilla platta fyrkanten i det dåliga ljuset. Den annars så skimrande rosa metallen såg matt och färglös ut i det dunkla lampskenet, men hon kände ändå genast igen den. Hon tvekade. Vad betydde det här? Var det något slags test? Varför ta mobilen ifrån henne medan hon sov för att sedan lämna tillbaka den? Hon såg på mobilen, mest för att slippa möta Vidars blick. Efter en stund insåg hon att hon betedde sig konstigt, och tog mobilen ur hans vantbeklädda hand.
”Du kommer tyvärr inte ha så stor användning för den”, sa Vidar på sitt framspottande vis samtidigt som han stoppade ner även den andra handen i byxfickan. Nanna tittade frågande på honom.
”Jag har kopplat bort den från Nätet. Vi har inte råd att bli spårade.”
”Men…” Nanna påbörjade en protest, utan att kunna komma på hur hon skulle fortsätta. En mobil som var bortkopplad från Nätet, den var ju helt värdelös. Hon vred metallbiten ett varv i handen. Den kändes varm efter att ha legat i Vidars hand. Hon tryckte fram skärmen, projicerade den mot sina egna uppfällda fingrar samtidigt som hon höll fast mobilen i gropen i handflatan. Precis som hon väntade sig var där helt tomt. Hon kom inte åt sitt moln, inte GPS:en, inga kontakter och inte ens Flödet så att hon kunde se nyhetsuppdateringar från gårdagens bombningar. Ingenting. Det här var ingen skillnad mot att konfiskera mobilen helt och hållet. Hon mötte Vidars blick.
”Varför får jag tillbaka den över huvud taget?”
Vidars leende var kallt och nådde inte ögonen.
”Den är din. Jag har ingen rätt att behålla nånting som tillhör nån annan.”
”Men du har rätt att förstöra den så att den inte går att använda?” Nanna kände att hon höjde rösten, kunde inte hålla tillbaka sin ilska.
Vidar himlade med ögonen. Han stod fortfarande framför henne med båda händerna i byxfickorna.
”Jag har inte förstört nånting”, hävdade han. ”Du får lämna in den på ett servicecenter när du kommer hem bara. Det måste finnas nån tomte på Bifrost som inte är helt tappad och som kan knyta ihop trådarna jag har klippt av. Skulle inte satsa mina sista besparingar på det, men man kan ju alltid hoppas.”
Nanna knöt händerna hårt. Mobilens hörn skar in i den vänstra handflatan, men hon märkte det knappt. Vem fan var han som trodde att han kunde förolämpa Bifrost rakt i ansiktet på henne? Vad trodde han, att hon bara skulle stå där och låta det ske? Att bara för att han hade svarta kläder och piercat ögonbryn så skulle hon inte våga säga ifrån? Hon var tvungen att hejda sig själv från att stampa i marken som ett småbarn.
Och sen… just som hon försökte komma på en dräpande kommentar att svara denna irriterande människa med var det som om allt det där rann av henne. Vad hade han egentligen sagt? ”När du kommer hem”. Sakta, sakta släppte anspänningen. Nanna sänkte axlarna och lossade sitt krampaktiga grepp runt mobilen. Hade de verkligen tänkt låta henne komma hem?
Hon undrade hur hennes föräldrar hade det. Om de hade klarat sig, om de var oroliga för henne, om de letade. Om de satt hemma i lägenheten och stirrade på sina mobilskärmar, förgäves väntande på en uppdatering från henne, ett livstecken som hon inte hade möjlighet att ge dem. Så många timmar som det hade gått utan att hon hört av sig måste de vara övertygade om att hon var död vid det här laget, tänkte hon. Hennes pappa brukade kräva att hon delade sin GPS-position med honom som ett villkor för att hon skulle få gå ut och festa. Hon brukade protestera högljutt över den typen av barnvaktsmetoder. Nu ångade hon att hon inte hade för vana att låta honom se hennes väg hem från skolan också. I så fall hade de båda kunnat se att hennes mobil överlevde bombningen, även om den slutade sända någon gång under natten när Vidar kopplade bort den från Nätet. De hade haft ett spår att följa. Kanske hade det räckt för att hitta henne.
Nanna suckade. Hon såg upp på Vidar igen. Han stod orörlig i sin pose. Luggen hade fallit ner framför hans ena öga, men han ignorerade det. Nanna förundrades av det märkliga stilvalet att först sätta ett smycke i ögonbrynet och sedan skaffa en frisyr som gjorde att just den delen av ansiktet nästan alltid var dold. Någon som var Bifrost skulle aldrig komma på tanken.
”Varför var du tvungen att koppla bort allting?” frågade hon när hon kände att hon inte kunde stå och bara titta på honom längre. ”Kan jag inte bara sätta GPS:en på ”privat”?”
”Skämtar du?”
Nanna kunde känna irritationen stiga på nytt. Hon stod verkligen inte ut med hans överlägsna sätt.
”Ser det ut om om jag skämtar?”
”Ja, inte vet jag. Du kan ju inte mena allvar i alla fall.”
”Varför inte?”
”Bifrostmobiler har löjligt låg säkerhet. Det tar mig inte mer än några minuter att kapa en. Och när jag har gjort det spelar det ingen som helst roll vad du har satt för några inställningar på din GPS, jag kommer åt allt ändå. Och förutom din exakta position kan jag också se vem du kontaktar, vad ni säger till varandra, vilka sökord du använder, vad du köper och hur mycket du betalar för det och all annan data som du, medvetet eller inte, matar in i din mobil. Och om det är så lätt för mig så kan du vara säker på att det finns andra som också lyckas, förr eller senare.”
Nanna såg sig om. Kunde inte Unn komma och rädda henne från den här självbelåtna idioten? Hon trodde inte på hälften av det han sa. Om det stämde borde hon ha hört talas om det. Det borde ha blivit en skandal som fyllde Flödet om det visade sig att utomstående, dessutom grendelpersoner, kunde hacka sig in på vanliga människors mobiler. Det Vidar sa verkade inte vara annat än rent skryt dekorerat med konspirationsteorier. Men Unn befann sig en bit bort, med ryggen emot Nanna och Vidar. Det såg ut som om hon packade. Nanna hade inget annat val än att fortsätta käfta med skryt-Vidar framför sig. Förhoppningsvis skulle de vara på väg snart.
”Jag utgår från att det är en grendelmobil man ska ha om man vill känna sig trygg?” sa hon till honom och lade bara precis lagom med sarkasm i rösten.
”Javisst, om du vill vara ifred ett par timmar längre. Men det finns inbyggda kryphål i Grendels system också. Vill man stanna i skuggorna kan man inte använda Nätet över huvud taget.”
”Men…” började Nanna men kunde inte komma på hur hon skulle avsluta meningen. Menade han verkligen allvar? Var nomaderna så rädda för förföljelser att de inte använde mobiler? Det här med att de stod ”utanför samhället” fick helt plötsligt helt andra proportioner för henne. Hur kunde man klara en vardag utan kontakt med Nätet? Hur kunde man ta reda på någonting, orientera sig, köpa mat och kommunicera med andra? Utan kontakt med Nätet blev man snart som Nanna var nu – helt isolerad från allting som hände mer än ett par kvadratmeter bort.
”Så ingen av er har en mobil som funkar?” frågade hon till slut.
”Vi behöver inga mobiler”, sa Vidar. ”Vi har Alvis.”
”Vad är alvis?”, frågade Nanna. Det måste vara en grendel-grej. Hon hade inte hört talas om någon ny produkt med det namnet, men hon visste ju att Grendel oftast var först med teknologiska nyheter. Det var de som hade flest tekniknördar som gillade att hålla på och utveckla nya grejer. Sedan kom Vanadis och Bifrost efter och förfinade produkterna efter egen smak.
”Frågan är inte vad Alvis är, utan vem”, det sista var Unn som kom upp på Vidars högra sida. Hon hade en svart ryggsäck på ryggen, och räckte över en likadan, fast mindre, till Vidar. Nanna bara stirrade dumt tillbaka. Hon förstod ingenting, och det såg inte ut som om Unn hade några planer på att förklara något för henne.
Nanna kände irritationen bubbla upp på nytt. Unn var egentligen inte ett dugg bättre än Vidar. Visst var hon vänligare och inte lika nedlåtande, men hon var precis lika dålig på att svara konkret på Nannas frågor. Det var som om de ville vara mystiska, ville avslöja så lite som möjligt. Men varför då, om hon faktiskt inte var deras gisslan? Det var så frustrerande att bli avskärmad från alla möjligheter att ta reda på vad det var som höll på att hända, samtidigt som Vidar och Unn gav sken av att de visste mycket mer än de ville dela med sig av. Vad hade de egentligen för rätt att bara dra med sig henne hit som ett kolli och vägra henne rätten att själv ta reda på vem det var som höll på att attackera hennes hem? Om de verkligen inte hade någonting med bombfällandet att göra så borde de väl per definition vara på samma sida som henne, eller?
”Varför måste ni vara så förbannat hemliga?” frågade hon högt och blängde på Unn, eftersom det var lättare att möta hennes blick än Vidars.
”För att kunskap kan vara farligt”, svarade Unn som om det borde vara självklart. ”Det är säkrast om du vet så lite som möjligt, ifall du skulle hamna i förhör. Både för din egen skull och för vår.”
”Förhör hos vem?” kunde Nanna inte låta bli att fråga, fast hon förstod att hon inte skulle få något svar den här gången heller.
Vidar fnyste.
”Du är ju trögare än vanligt för en Bifrost. Unn sa ju just att det är säkrare för dej om du inte vet nånting om dom här sakerna.”
”Det verkar ju som om jag får bomber i huvet oavsett vad jag vet”, muttrade Nanna och fick till sin förvåning ett kort skratt från Vidar som svar. Det var det första tecken han hittills hade visat på att han hade någonting som kunde likna humor.
”Lita på oss bara”, sa Unn. ”Det är bättre såhär.”
Nanna litade inte ett dugg på de här människorna, men utan mobil hade hon inget annat val än att följa med dem dit de gick. Och nu skulle de tydligen till den där Alvis.
Efter att Unn hade försett dem alla tre med pannlampor gick de, med Vidar i täten, ut ur det dunkla rummet och längs ännu dunklare underjordiska korridorer. Nannas pannlampa lyste bara upp tillräckligt mycket för att hon skulle kunna se åt vilket håll Vidar gick. Det var inte förrän hon snubblade på rälsen som hon fattade att de var nere på det faktiska tunnelbanespåret och att korridoren de följde var tunneln som tåget brukade åka genom. Hon kände hur pulsen började gå upp, men upprepade för sig själv det Unn hade nämnt om att den del av tunnelbanan de befann sig i inte användes, och efter en stund slutade hennes fantasi måla skräckscenarier om mötande tunnelbanetåg vid minsta ljud. Efter ytterligare en stunds promenad började hon nästan bli uttråkad. Det var tydligt att de inte tog samma väg som de hade kommit, för då hade de varit uppe ur mörkret för länge sedan. Nanna antog att det var för riskfyllt att dyka upp så nära platsen där bomben slog ner. Hon gick, som en bevakad fånge, med Vidar framför sig och Unn snett bakom. De båda nomaderna gick för det mesta under tystnad, och när de sade någonting till varandra verkade det som att de medvetet pratade i halva meningar och kodord för att hon inte skulle kunna skapa något sammanhang kring det de sade. De hade bett henne att lita på dem, men det var uppenbart att de inte alls litade på henne.
Vidar gick hela tiden med huvudet nerböjt. Eftersom han gick framför henne och hon bara hade hans ryggtavla och nacke att titta på tog det ett tag innan Nanna insåg att han faktiskt höll någonting i handen, något som han hela tiden verkade fingra på och som tog så mycket av hans uppmärksamhet att han inte alltid svarade när Unn pratade med honom.
”Du är ju visst uppkopplad mot Nätet!”, ropade hon till så att det ekade i den tomma gången, när det väl gick upp för henne vad det var han faktiskt gjorde. ”Är det bara alla andra som måste följa dina paranoida regler?”
Vidar brydde sig inte ens om att svara. Det var som om han inte alls hade hört hennes lilla utbrott, men troligare var väl att han inte tyckte att det var tillräckligt viktigt för att avbryta vad det nu var han höll på med för. Istället var det Unn som fick göra ett försök att förklara.
”Nätet är bevakat, precis som Vidar säger”, hävdade hon. ”Det är inte paranoia att tro på det. Vi har tillräckligt med bevis för att veta att det är verklighet. Men det finns andra vägar att komma åt Molnet, och Vidar är rätt bra på att hitta dem.”
Än en gång visste inte Nanna vad hon skulle svara. Vadå andra vägar? I Nannas värld var det Nätet som band allting samman, punkt. Var man inte uppkopplad var man isolerad. Det fanns inga ”andra vägar” i hennes skolundervisning. Och ändå gick Vidar där framför henne som ett levande bevis på att det Unn sa stämde.
Hon behövde aldrig svara, för plötsligt stannade Vidar tvärt och meddelade, utan att vända sig om mot dem, att ”killen som är rätt bra på att hitta vägar har precis hittat en som leder ut ur den här förbannade labyrinten.”
Det var en stege. Smala, kalla pinnar av stål som sträckte sig upp, upp. Nanna försökte följa den med blicken, men blev bländad av ljuset från en lampa högre upp och kunde inte bedöma hur långt de skulle bli tvungna att klättra. Unn gick först, medan Vidar höll stegen stadig med ena handen, samtidigt som han hade blicken fäst på väggen där han projicerade något med sin mobil. Nanna vågade inte försöka få en titt på vad han höll på med. Om hon vred huvudet skulle pannlampans sken avslöja henne direkt. Istället klättrade hon efter Unn uppför stegen. Vidar ägnade henne inte en blick när hon passerade rätt förbi honom, inte ens när hon råkade nudda vid hans hand med sin när hon letade efter ett grepp på den glatta stegen. Han flyttade bara undan handen några centimeter med en irriterad min och blicken fortfarande fäst på väggen. Nanna började klättra uppåt. Grus från Unns skor som föll ner över henne hindrade henne från att titta uppåt så istället fäste hon blicken vid bergväggen framför sig medan hon tog ett steg i taget och fokuserade på att inte halka med fötterna. Hon hörde Vidar bakom sig och föreställde sig att han klättrade med en hand, fortfarande med blicken fäst på vad det nu var som hans mobil projicerade.
Efter vad som kändes som en evighet kom de äntligen till stegens, och underjordens, slut. Unn öppnade en lucka ovanför deras huvuden och försvann ett ögonblick innan hennes armar återvände ner i hålet. Hon tog tag i Nanna och hjälpte henne på fötter. Väl uppe på markytan igen såg sig Nanna om. De befann sig utomhus, i någon slags nisch i fasaden på en byggnad som sträckte sig högt ovanför Nannas huvud. På andra sidan gatan reste sig en lika hög byggnad, en anonym vägg av glas och stål. Hon kunde se minst fyra reklamskyltar, men de var konstigt nog alla nedsläckta, så det var omöjligt att avgöra vad det var för byggnad. Nanna försökte ta ett steg framåt för att kunna se nedåt längs gatan, men lika snabbt som hon hann tänka tanken högg Unn tag i hennes överarm och höll henne tillbaka. Nanna tittade förvånat på Unn, som gav henne en bister min tillbaka.
”Vänta tills Vidar säger att det är grönt.”
Hon släppte inte taget om Nannas arm förrän Vidar hade klättrat upp ur hålet och gett dem en kort nick. Ingen av dem gav någon förklaring till försiktighetsåtgärderna. Nanna gned grimaserande sin överarm. Unn hade förbannat starka nypor.
De lämnade nischen alla tre och började gå längs gatan i samma formation som tidigare. Vidar först, med näsan i mobilen, Nanna efter och sist Unn. Det var märkligt tyst och stilla runt omkring dem. Nanna fick en hemsk känsla av den tystnad hon upplevt när bomben slog ner över henne under gårdagen. Aldrig tidigare hade hon upplevt staden så berövad alla ljud. Inga människor, inga fordon, ingenting. Men det var ingen bomb, inte den här gången. Ändå var det som om staden blivit tömd på liv. Alla skyltar var släckta och det kom heller ingen musik från något av de höga husen. Utan dessa kännetecken kunde Nanna inte ens avgöra vilken typ av byggnader det var, om det var butiker eller kontor eller bostäder. Hon kunde inte ens vara säker på att de fortfarande befann sig på Bifrosts område. Allting vara bara en anonym massa för henne. Och utan en fungerade mobil kunde hon inte kolla upp var hon befann sig heller. Hon var helt i händerna på Vidar, som till synes målmedvetet fortsatte framåt.
Det var Unn som till slut bröt tystnaden med en fråga som Nanna varit för rädd för att ställa högt.
”Var är alla människor?”
”De har utrymt området”, svarade Vidar utan att vända sig om eller ens sakta ner på farten. ”Alla civila har evakuerats.”
”Och vad betyder det?” frågade Nanna.
Då kastade Vidar en snabb blick bakåt, som om han helt hade glömt bort Nanna, och först nu, vid ljudet av hennes röst blev påmind om att hon var där.
”Att de är rädda, med största sannolikhet,” svarade han.
”Men vadå, kommer de att släppa fler bomber?” Nanna tänkte på sin familj, på sin bästis Signe, som Vidar förhindrat henne att kontakta eller försäkra sig om att de var okej.
Den här gången brydde sig Vidar inte om att vända sig om.
”Kanske inte. Men folk här verkar inte ha velat stanna för att ta reda på det.”
”Då borde vi nog inte heller göra det”, tyckte Unn. ”Har du fått kontakt med Alvis?”
”För riskfyllt att försöka”, svarade Vidar. ”Vi får chansa på att det är någon kvar i Aros.”
”Jarl och dom borde vara där i alla fall.”
”Om vi har tur.”
”Och om inte?”
”Då får vi fortsätta leta.”
Nu hade de påbörjat ett nytt sådant där samtal som gjordes mer eller mindre obegripligt för Nanna. Hon slutade lyssna efter en stund. Så snart hon inte längre ansträngde sig för att höra med sitt enda fungerande öra försvann deras röster till ett dovt mummel.
Det fanns heller inte särskilt mycket att titta på medan man gick. Överallt var höghusen mer eller mindre likadana. Ibland kunde man se in någon byggnad som hade glasfasad. Det var nästan mer spöklikt att se en övergiven hotellobby där en ensam städrobot outtröttligt rörde sig i cirklar över golvet eller ett gym där alla löpband stod tomma
Plötsligt tvärstannade Vidar mitt i ett steg.
”SKIT!”
Nanna och Unn kom upp bredvid honom.
”Vad…” började Unn, men kom inte längre innan fyra svartklädda gestalter med hjälm rundade ett hörn ett tiotal meter bort och effektivt spärrade deras väg.
”Stanna!” ropade en av dem, trots att trion inte längre var i rörelse. ”Händerna på huvudet, inga plötsliga rörelser.”