Nanna var på väg hem från skolan när bomben föll och sprängde hela hennes liv i bitar. Hon skulle precis korsa gatan för att svänga ner mot tunnelbanan. Hon såg aldrig drönaren. Efteråt kunde hon inte ens minnas att hon hade hört den komma, trots att den typen av ljud alltid brukade studsa fram och tillbaka mellan höghusfasaderna. Plötsligt, utan förvarning, försvann bara marken under hennes fötter. Allt ljud försvann, utom en tunn ihållande ton i hennes vänstra öra.
När Nanna kravlade upp på fötter förstod hon först inte vad det var hon såg. Det var som om en gigantisk varelse hade gått förbi och tagit en stor tugga av gatan. Svart rök vällde upp från hålet i asfalten och lukten av brandrök stack i hennes näsa. De närmaste husväggarna var svedda och fönstren vara bara tomma, gapande hål utan glasrutor.
Hon borde naturligtvis ha förstått direkt vad det var som hade hänt. Hon hade varit några meter ifrån att träffas av en bomb, några sekunder ifrån. Hon hade varit med på otaliga katastrofövningar i skolan. ”I händelse av en attack, följ dessa rutiner i tur och ordning.” Men det var något med tystnaden som förhindrade scenen som utspelade sig framför Nanna att bli verklig för henne. Hon såg förödelsen, hon kände värmen och den stickande brandlukten som tårade hennes ögon och gav henne hostattacker. Men allt var tyst, och så länge det var tyst var det som om det inte angick henne. Som om hon på något sätt stod utanför och inte behövde agera.
Det var då någon annan agerade åt henne. Plötsligt kände hon ett ryck i armen. När hon inte reagerade fort nog greppade två händer tag i hennes båda överarmar och drog henne med sig, bort från den rykande kratern. Nanna följde med, hostande och stapplande och med blicken fäst på marken framför sig i en desperat kamp för att hålla sig på fötter. Nannas räddare halvt släpade henne med sig och hon kunde bara viljelöst följa med, samtidigt som tankarna, som tidigare verkade ha liksom stelnat i något slags fruset läge, nu började rusa igenom hennes huvud. Bomber betydde Krigen, Krigen betydde gisslantagningar, gisslantagningar betydde misshandel och våldtäkter och avrättningar och här gick hon med båda armarna fastlåst i ett hårt grepp utan att kunna urskilja om människan som ledde henne var Bifrost eller inte. Hon försökte spjärna emot och bromsa farten, men det resulterade bara i att greppet om hennes överarmar hårdnade. Då försökte hon istället vrida på huvudet så att hon kunde se sin tillfångatagare, vilket genast resulterade i att en våg av yrsel och illamående sköljde över henne. Hon skrek rakt ut, men det enda hon hörde var den där tunna tonen som aldrig tycktes avta i styrka. Först nu blev hon riktigt rädd.
Marken slutade att vara asfalt och blev istället långa trappor som ledde ner i ett mörker som gjorde det ännu svårare för Nanna att hålla sig på fötter. Fötterna vek sig under henne, hon snubblade på var och vartannat steg och varje gång hon höll på att ramla åkte adrenalinet hiss i kroppen för ett ögonblick innan hon återfick balansen. Hennes tillfångatagare lät henne dock aldrig falla till marken.
När de till slut stannade och greppet om Nannas armar lossnade vek sig benen under henne och hon sjönk ihop i en hög på marken. Hon hade inte en tanke på att fly. Hon visste att hon borde lyfta blicken och se var hon befann sig, men det var som om all kraft gått åt till den här märkliga promenaden och nu orkade hon inte göra mer än att sitta här med handflatorna i backen och betrakta gruskornen som råkade befinna sig mitt i hennes blickfång.
Någon rörde vid hennes axel och nu tittade hon upp. Rummet där hon befann sig var dåligt upplyst, med en enda ljuskägla som lämnade vrårna i mörker. Det enda Nanna kunde se med riktig tydlighet var de två figurerna som stod lutade över henne. De var båda ganska unga, men inga tonåringar. Hon; lång och bredaxlad, med kort silvergrått hår i igelkottsfrisyr, ett tjockt metallsmycke i vänstra örat och helsvarta kläder i skinnimitation. Han; samma längd men en betydligt slankare kroppstyp, svarta kläder även han, fast jeans och skjorta, på händerna vantar med avklippta fingrar. Varenda detalj hos dem talade med all önskvärt tydlighet om för Nanna vilka de var. Grendel.
Nu kommer misshandeln, tänkte Nanna. Nu kommer våldtäkterna och avrättningarna. Om det var Grendel som tagit henne till fånga fanns det inte mycket hopp om att ta sig härifrån oskadd. Under hela hennes uppväxt hade hon hört historier om hur brutala grendelsoldater var och hur känslokallt de kunde hantera sina fiender. Hon hade överlevt ett bombnedslag, men frågan var om hon trots det inte hade dragit nitlotten.
Nanna såg att kvinnan med silverhåret försökte säga någonting till henne. Hon såg hennes läppar röra sig, men inget ljud nådde hennes skadade öron. Nanna förstod att hon förväntades svara, men kunde bara skaka på huvudet och peka på sitt öra för att försöka visa att hon inte kunde uppfatta vad som sades. Mer läpprörelser, ännu en huvudskakning från Nannas sida. Hon kände sig yr så fort hon rörde på huvudet och den tjutande tonen hade börjat ge henne en pulserande huvudvärk. Hon såg att Silverhåret hade ett bekymrat, nästan oroligt ansiktsuttryck. Hon såg inte särskilt fientligt inställd ut. Nanna förstod att det måste vara hon som räddat henne undan bomben. Hennes underarmar såg ut att ha samma omkrets som Nannas överarmar. Nanna önskade att hon hade kunnat höra vad Silverhåret sa, önskade att hon kunde ge henne de svar hon ville ha, men hon kunde bara skaka på huvudet.
Då fick hon en omild knuff av den andre. Hans blick var ilsken, krävande. Hon försökte än en gång peka mot sina förstörda öron, men han röt bara ljudlöst åt henne med uppspärrade ögon, krävde ett svar. Nanna öppnade munnen och formade ordet Bifrost mellan sina läppar. Hon kunde inte avgöra om hon hade viskat eller talat högt, men han med torgvantarna slutade skälla på henne, himlade med ögonen och sa någonting, vänd mot Silverhåret. Att hon var Bifrost visste de förstås redan. De kunde se det på henne, lika enkelt som hon kunde se på dem att de var Grendel. Från det turkosblå håret till de rosa benvärmarna ovanför de vita sneakersen med lika rosa skosnören. Det gick liksom inte att ta miste.
Han med torgvantarna satte sig på huk framför henne och lutade sig så nära hennes ansikte att hon kunde känna lukten av hans svett och skymta en piercing i ögonbrynet under den svarta luggen. Han fortsatte att prata med henne, vägrade visst att förstå varför hon inte kunde svara. Han tog tag i hennes axel på nytt och skakade den, inte våldsamt men inte heller särskilt försiktigt.
Illamåendet steg så plötsligt att Nanna inte hann reagera. Hon kräktes rakt fram över den ilskna torgvantekillen. Han backade bakåt, men satt för nära för att komma undan. Nanna behövde ingen hörsel för att förstå vad han sa. Kanske att de använde andra svordomar bland Grendel, innebörden var ändå densamma.
Han hade spya på hela framsidan av skjortan och nu försökte han kränga av sig den utan att röra vid de nu ganska kletiga knapparna. Silverhåret gick fram och hjälpte honom att dra skjortan över huvudet. Han hade ett grendelsvart boxarlinne under. Nannas tonårshjärna jävlades med henne genom att faktiskt bli besviken över att inte få se honom barbröstad. Samtidigt fick denna hjärna henne själv att vilja sjunka genom golvet och försvinna ner i ett svart hål, inte för att undkomma misshandel och våldtäkt och avrättning utan för att hon just hade gjort bort sig framför någon som hon under normala omständigheter kunde ha spanat in på ett dansgolv. Om han inte vore Grendel, förstås. Mitt i allt det obegripliga som hade hänt henne den senaste timmen, mitt i all rädsla och förvirring, så var det den känslan hennes hjärna valde att klamra sig fast vid, kanske för att det till skillnad från allt det andra var en känsla den kunde känna igen och begripa.
Torgvantekillen, numera den skjortlöse, försvann utom synhåll utan att ägna Nanna en blick. Kvar stod Silverhåret, som räckte Nanna en hand. Nanna mötte hennes blick. Det fanns vänlighet där. Den kunde väl inte vara spelad? Det var Vanadis som var de falska och beräknande, inte Grendel. Grendel var våldsamma och aggressiva, det visste alla, men de var däremot inte kända för att luras. Silverhåret såg Nannas tvekan och satte sig på huk med handen framsträckt med handflatan uppvänd, som om hon försökte locka till sig ett skyggt djur. Nanna tog den, och fick hennes hjälp upp på fötter.
Silverhåret fortsatte att behandla Nanna som om hon var en skadad fågelunge som räddats snarare än en fiende som tagits till fånga. Nanna fick en smutsig filt att lägga om axlarna och bjöds på smörgåsar med ett pålägg hon inte kände igen vare sig utseende eller smak på. Det var inte särskilt gott, men hon åt upp ändå, tvingade bort illamåendet med viljekraft. Sedan blev hon i det närmaste omstoppad av Silverhåret som visade henne hur hon kunde krypa ihop på det hårda, kalla golvet med filten runt sig. Där låg hon sedan, med öppna ögon och såg på det ljudlösa, men livliga gräl som utspelade sig mellan Silverhåret och Torgvantekillen några meter ifrån hennes sovplats. Det var som att se på en film där ljudet hade stängts av. Nanna försökte läsa på deras läppar, men det var betydligt svårare än hon hade trott. Då var det lättare att tolka deras kroppsspråk och minspel. Han blängde på henne med neddragna ögonbryn och slog ut med händerna, helt tydligt missnöjd med händelsernas utveckling. Vid ett par tillfällen pekade han på Nanna där hon låg under sin filt. Silverhåret stod med armarna i sidorna och såg på honom längs näsryggen. Hon var precis tillräckligt lång för att kunna göra det utan att behöva böja huvudet bakåt.
Nanna såg aldrig hur grälet slutade. Efter ett tag klarade hon inte att hålla ögonlocken uppe och hon somnade av ren utmattning. Hon sov oroligt, drömde konstiga drömmar och stördes av den tjutande tonen i vänsterörat som aldrig ville upphöra.
När hon vaknade kunde hon inte avgöra vilket tid på dygnet det var. Rummet de befann sig i hade inga fönster, och hur som helst hade trapporna de tog för att komma hit lett nedåt från markplan. Nanna kände i fickan efter sin mobil för att kolla klockan, men hittade ingenting. Hon brukade alltid förvara den i vänstra byxfickan. Hon var tvungen att alltid köpa shorts med fickor fram eftersom hon tyckte att det kändes obekvämt att förvara den någon annanstans. Hon hade kompisar som brukade stoppa sina innanför bh:n för att kunna ha kläder utan fickor. Hon undrade hur Vanadis-folk gjorde. De tog ju aldrig på sig något som var i närheten av praktiskt.
Det fanns en möjlighet att Nanna hade tappat mobilen under gårdagen. Den hade visserligen aldrig ramlat ur hennes byxficka tidigare, men hon hade heller aldrig fått en bomb över sig förut, så hon antog att hon inte riktigt kunde uttala sig kategoriskt om huruvida det hade kunnat hända. Troligare var dock att de hade tagit den från henne, visiterat henne medan hon sov. Plötsligt var hon glad att hon inte hade förvarat den i sina underkläder.
Hon försökte skapa reda i sina minnesbilder från gårdagen och sortera ut vad som hade hänt från de obehagliga drömmarna. En bomb hade slagit ner, mitt i ett civilt bostadsområde. Trots att de hade haft vapenvila i flera månader och Nannas flöde hade varit fritt från rapporter om attacker senast samma morgon. Och nu var hon hos Grendel, eller åtminstone hos två av dem. Konstigt nog hade hon behandlats helt okej än så länge. Kanske hade hon Silverhåret att tacka för det.
Det var först när hon hörde steg närma sig som hon insåg att hennes hörsel hade kommit tillbaka. Den tjutande tonen hade inte avtagit i styrka, men den var inte längre det enda ljud hon kunde uppfatta. Hon satte sig upp och lade händerna för öronen, ett i taget, för att självdiagnostisera sin hörsel. Det var högra örat som hade börjat fungera, konstaterade hon, samtidigt som torgvantekillen stannade framför hennes fötter, tornade upp sig i hela sin längd framför henne där hon satt under sin filt. Han sa ingenting, stod bara där och betraktade henne med ögon som såg i det närmaste svarta ut i halvdunklet.
”Alltså… var är jag?” frågade Nanna till slut och ångrade direkt att hon öppnat munnen. Rösten lät hes och inte som hennes egen. Repliken var det fånigaste hon kunde föreställa sig.
”Skönt, du är kommunicerbar”, konstaterade torgvantekillen torrt utan att svara på hennes fråga. Det var såklart ett dåligt tecken.
”Jag tappade hörseln… jag kunde inte höra nånting ni sa igår,” kände sig Nanna tvungen att förklara.
”Ett tag trodde jag att ryktena om Bifrost-människors bristande intelligens hade överträffats av verkligheten, men det där förklarar ju en del. Det vore väl konstigt om du kom undan helt oskadd efter att i princip ha gått fram och klappat en detonerande bomb. Men nu hör du mig?”
Nanna låtsades inte om förolämpningen utan nickade bara åt hans fråga.
”Tinnitus” sa hon och gjorde en gest mot vänsterörat. ”Men det andra verkar vara igång som vanligt.”
”Det kallas plötslig hörselnedsättning. Bombens tryckvåg måste ha orsakat det. Det går oftast över helt.” Han talade snabbt, liksom spottade ut orden, som om han ville bli av med dem. Det fanns ingenting i hans röst som indikerade att orden var avsedda att trösta eller lugna henne. Och ändå måste det ha varit det som var tanken. Varför skulle han annars berätta för henne att hon antagligen inte skulle få några bestående men?
”Hur mår du i övrigt?” fortsatte han, fortfarande utan att låta som att han egentligen brydde sig. ”Du mår väl inte illa?”
Han hade fortfarande bara på sig det svarta linnet från gårdagen. Nanna tyckte att det såg kyligt ut med bara ärmar. Han hade knappast något underhudsfett att tala om. Hon gav honom ett plågat leende och skakade på huvudet. Nej, det var nog ingen risk att hon skulle börja spy över honom igen. Hungrig och förvirrad var hon, men inte längre yr eller illamående.
”Unn, kom, hon är vaken och hon går att prata med!” Han vände sig in mot dunklet i andra änden av rummet, och snart dök Silverhåret upp vid hans sida.
”Godmorgon!” hälsade hon med raspig, nästan hes röst och satte sig sedan på huk framför henne. Hon sträckte fram handen och presenterade sig som Unn.
Nanna blev förvånad över att någon som såg ut som Silverhåret kunde ha ett så vanligt namn. Hon hade trott att grendel-folk gav sina barn helt andra typer namn än de hon var van vid, men bara i Nannas skola fanns det flera stycken som hette Unn. Det var ingenting exotiskt med det namnet alls. Nanna tog hennes framsträckta hand och sade sitt namn. Hon fick en kort nick som svar. Uppenbarligen tyckte inte Unn att det var något konstigt med hennes namn heller. Nanna lät sin fortfarande framsträckta hand riktas mot torgvantekillen, som först låtsades att han inte förstod. Unn var tvungen att ge honom en menande blick för att han skulle räckta Nanna sin vantbeklädda hand, med sorgkanter under de dåligt skötta naglarna.
”Vidar”, sa han utan att möta Nannas blick. Det var i alla fall ett namn som passade en Grendel, tänkte Nanna. Vidar var det definitivt ingen på hennes skola som hette. Däremot var det ett namn som svepte förbi i Flödet med jämna mellanrum. Militära ledare och gerillabrottslingar hette saker som Vidar eller Torhild. De var namn som Bifrostföräldrar oftast undvek och Vanadis inte skulle ta i med tång.
”Jag gissar att du har en del frågor”, sa Unn. ”Tyvärr kan vi inte stanna här särskilt länge till, så det får bli kort-versionen.”
Nanna svarade inte, väntade bara på en fortsättning. Hon tittade på Unn, och undrade om hon inte fick mjölksyra i benen av att sitta på huk sådär länge. Vidar stod fortfarande upp, nu delvis bortvänd från Unn och Nanna och med händerna i byxfickorna.
”Dom har börjat bomba i det här området”, fortsatte Unn. ”Det har varit minst fyra andra detonationer som vi vet om, men antagligen är det fler.”
Krigen hade alltså kommit hem till Nanna tillslut. Hon hade växt upp med rapporter om attacker, men hittills hade de alltid skett någon annanstans. Si och så många döda, si och så många skadade, men de hade alltid bara varit siffror i hennes Flöde. Nu fann det en stor risk att nästa rapport skulle handla om människor hon kände. Hon hade ingen aning om ifall hennes familj fortfarande levde. Hon hade bara varit någon kilometer från sitt hem när bomben föll.
”Dom, menar du Vanadis?” frågade hon.
Åt detta gjorde Vidar en irriterad fnysning.
”Varför skulle det vara Vanadis?”
Slutledningsförmåga, tänkte Nanna. Om Unn pratar om bomberna som någonting som regnar över dem snarare än något de själva har släppt lös kan det inte vara Grendel som ligger bakom. Och varför skulle Bifrost börja bombardera sina egna områden? Det fanns bara ett logiskt svar. Men Vidars irriterade överlägsenhet hindrade Nanna från att framhärda.
”Exakt vem som har pillat på avtryckaren i det här fallet kommer vi antagligen aldrig få reda på”, sa Unn. ”Och för dom som råkade stå i vägen kvittar det nog.” Hon log ett glädjelöst leende. Nanna började undra om grendel-folk brukade träna på de där varggrinen framför spegeln hemma.
”Du skulle ha varit en av dem om inte Unn hade plockat upp dig från gatan”, påpekade Vidar. Han var tvungen att vrida på huvudet, eftersom kroppen fortfarande var halvt bortvänd. Nanna slogs av tanken att han stod liksom posterad, med benen brett isär, som om han höll vakt. När hon tittade närmare såg hon att han hade en mobil i handen, som han stod och fipplade med.
”Tack”, sa Nanna till Unn, trots att hon ännu inte riktigt förstod vad det var hon tackade för. Tack för att du räddade mig från att sprängas i bitar? Eller tack för att du gjort mig till gisslan hos Grendel? Unns nästa kommentar gjorde henne inte bättre till mods.
”Tacka mig inte än”, sa hon bara kryptiskt.
”Var är vi?” vågade Nanna ändå fråga.
”Tunnelbanan. En avstängd del. Den funkar som gömställe en liten stund, men om man vill hålla sig i Skuggorna kan man inte stanna på samma ställe för lång stund i taget. Vidar här är duktig, men förr eller senare trasslar dom upp hans kod och upptäcker oss, och då måste vi vara långt härifrån.”
Än en gång detta odefinierade ”dom”. Och plötsligt gick det upp som ett ljus för Nanna. Unn hade heller aldrig definierar vilka hon menade med ”oss”. Unn och Vidar såg verkligen ut som utklippta ur en Grendelparodi ur Nannas Flöde, men om de inte var Grendel? De unde givetvis inte eller vara Bifrost eller Vanadis. Nanna hade hört talas om folk som lämnade sitt Märke ryggen, som valde att överge allt vad det gav i form av trygghet och samhörighet. Dessa berättelser var inte av den typen att de dök upp i ens Flöde direkt, men på något sätt spreds ändå ryktena. Det var rykten om ljusskygga personer eller rentav brottslingar som levde ett laglöst liv utanför samhället, som gömde sig och alltid höll sig i rörelse eftersom det inte fanns någonstans där de kunde slå sig ned.
”Ni är nomader” konstaterade Nanna, nästan andlöst. Ordet kändes främmande i hennes mun, som om det kom från ett annat språk. De hade aldrig varit riktigt verkliga för henne. Det var som en saga som man skrämde små barn med men hela tiden visste bara var något som fanns i fantasin. Hon hade aldrig trott att hon någonsin skulle stå öga mot öga med två av dem.
Vidar kastade huvudet bakåt och stönade demonstrativt. ”Åh! Tar det alltid så här lång tid för bifrost-folk att fatta det uppenbara?” frågade han. Unn ignorerade honom och nickade bara en bekräftelse åt Nanna.
Nomader alltså. Det betydde att Nanna inte var i händerna på någon grendelarmé trots allt. Och dessa två såg vid närmare granskning faktiskt mer ut som vanliga tjugoåringar än soldater, om än i Unns fall mer vältränad än de flesta, och i Vidars mer sammanbiten. Men vad gjorde nomader med fångar? Var hon ens en fånge? De hade tagit ifrån henne mobilen, och med den all hennes förbindelse med omvärlden. Utan den kunde hon inte kontakta sin familj, inte ta reda på vad som hade hänt, antagligen inte heller hitta hem. Även om de inte band henne till händer och fötter var hon i praktiken i deras våld. Och hittills hade de, vad Unn än försökte ge sken av, inte varit särskilt tillmötesgående vad gällde att svara på hennes frågor. Tanken slog Nanna att kanske de inte själva hade bestämt sig för vad de skulle göra med henne ännu, om de skulle låta henne gå eller inte. Hon bestämde sig för att det bara fanns ett sätt att ta reda på om det var så.
”Vad händer nu?” frågade hon och sökte Unns ögonkontakt, för att se om hon kunde möta hennes blick när hon svarade.
”Nu sticker vi härifrån”, svarade Unn svävande och reste sig från sin hukande ställning.
”Vart då?” envisades Nanna.
”Nån förbannad stans där de inte släpper bomber i huvet på oss. Ska du med?”