”Vad gör vi här?” Det var Signe, som dök upp vid Nannas sida, huttrande i den kyliga morgonluften. Skolgården var full av elever som stod i små eller större grupper och väntade. Ingen hade gått in i skolbyggnaden.
”Nåt med armén. Schemabrytande temadag.” svarade Nanna. ”Du borde ha mer kläder på dig.”
”Och du borde kolla in min nya top! Senaste kollektionen.” Signe snurrade runt ett varv och Nanna gav den knallrosa t-shirten det uppskattande leende Signe förväntade sig.
”Snygg. Men erkänn att du fryser.”
Signe ryckte på axlarna. Så fick hon syn på något längre bort och knuffade till Nanna.
”Ojojoj, kolla. Killar i uniform.”
Det var naturligtvis inte bara killar i uniform. Den frivilliga militärtjänsten värvade alla, oavsett kön, men Signe såg bara det hon ville se.
Soldaterna kom marscherande i täta formationer och folkmassan skingrade sig liksom organiskt framför dem. Ingen ville stå i vägen för en armé, även om det råkade vara ens egen. Nanna tittade till en början förundrad på paraden. De raka ryggarna, de kortklippta frisyrerna, men framför allt de allvarliga ansiktena som såg ut att vara huggna i sten. Färgerna var också så annorlunda mot vad hon var van vid. Det var som om soldaterna hade lämnats ute i solen tills alla glada, starka Bifrostfärger blekts till ett dystert virrvarr av pastellnyanser. Håret, kläderna, vapnen de bar med sig. Hon visste naturligtvis, från tidigare temadagar med liknande innehåll, att det kallades kamouflage och var en del i taktiken på slagfältet. Starka färger gjorde en till en lättare måltavla för fienden att upptäcka och skjuta på. Men det kändes ändå främmande att se det.
Sen började en general eller något liknande att hålla ett långt anförande, och Nanna tappade snart intresset. Det var samma floskler som vanligt. Dessa tappra människor slogs för deras rättigheter. De försvarade Bifrost mot kriminella banditer och lömska spioner. Alla förstod att det förra syftade på Grendel och det senare på Vanadis, även om den för tillfälligt rådande vapenvilan förbjöd generalen att uttrycka sig i klartext. Och med tanke på att de hade den här temadagen, som verkade syfta till att marknadsföra armén och värva nya rekryter, trodde de uppenbarligen inte att vapenvilan skulle bli bestående i längden. Och varför skulle den? Alla tidigare försök hade förr eller senare resulterat i nya attentat och territoriella kränkningar från något av fiende. Krig var normaltillståndet, det hade det varit i hela Nannas liv. Men det var också avlägset. Det var något som skedde långt bort från Nanna och hennes vanliga tonårsliv. Visst hörde man ibland om hela bostadsområden som måste evakueras eller som rent av jämnats med marken i någon ovanligt brutal framryckning från fiendens sida. Men det var alltid främmande namn på avlägsna platser, och Nanna hade själv aldrig sett en soldat som inte bar Bifrostuniform och aldrig i andra sammanhang än i parader som den här.
”Skulle du kunna tänka dig att ta värvning?” frågade hon Signe, som stod och spanade in soldaterna
”Nä, knappast”, svarade hon. ”Försvara våra rättigheter får nån annan sköta. Jag är för lat.”
Nanna höll med. Hon skulle nog heller aldrig komma sig för. Det var för bekvämt att just låta någon annan sköta den tuffa, men viktiga, uppgiften att försvara deras bekväma liv åt dem.